Jag är inte död. Skenet, typ ovan, (och min ihärdiga bloggtystnad) bedrar. Jag lever och jag frodas, mer eller mindre. Kom hem tisdags kväll från en kort liten skolbussresa till Shikoku med 40 av de andra utbytesstudenterna. Jag och Lisa stod egentligen på reservlistan inför resan, men vi tänkte, på ett okarakteristiskt positivt sätt, att vi skulle åka ned till bussen på morgonen och försöka vålda oss på den, utifall att någon inte lyckats vakna eller så. Och vi kom med! Yay. Oförskämd tur. Särskilt som resan var helt gratis. Så, av bar det i sydvästlig riktning. Jag fick flashbacks till mellanstadiebussturer och lärde i den andan ut "Hjulen på bussen" till vår koreanske vän Hyonik (även Monkey Lee kallad).Första stopp var Himeji Slott. Obligatoriskt foto från bästa fotospotten (vi fick denna utpekad till oss av vår japanska guide, förstås). Notera höstlöven i förgrunden.
Efter Himeji, där jag blev regnad på och därför inte var den mest entusiastiska av turister utan gick runt och längtade tillbaka till bussens immiga rutor och sovmöjligheter, åkte vi vidare ned mot Shikoku. Vi stannade vid bron över vattnet från huvudön (som vi bor på) till Shikoku och var enormt oimponerade. Det fanns ett museum om bron som vi skulle in på. Även där var vi oimponerade. Det är en bro. I metall. Över vatten. Har sett detta förr. Typ. Men vi tog ett halva-gruppen-foto med bron i bakgrunden för att försöka visa lärarna och organisatörerna good will och tacksamhet. Och för att foton gör oss alla glada.
Vi tillbringade natten på ett traditionellt japanskt värdshus, med fantastisk japansk middag och karaoke i matsalen.
Rummen var i traditionell stil med tatami-mattor och futoner, och uppe på taket under bar himmel fanns ett bad med vatten från varma källor i området. Efter middagen var det två timmar då det bara är kvinnor som får bada där uppe, så då smög alla tjejerna upp och tog nattdopp. Som isvak, fast tvärtom, liksom. Hett vatten, kyligt runt kroppen annars. Hur bra som helst. Senare på kvällen uppgraderades resan från mellanstadiet till högstadiet/gymnasiet då vi samlades drygt 10 pers i mitt och Lisas rum och drack öl och pratade, under hyschande med jämna mellanrum.Morgonen därefter besteg vi ett berg med en miljard trappsteg (1368 st, egentligen, men det kändes mer på något sätt) för att nå upp till ett litet tempel som japaner brukade göra pilgrimsfärder till. Fantastiskt vackert på vägen upp (trots allt flåsande och pustande och svettande)
men själva templet var inte något särskilt efter alla vackra tempel vi kan se dagligen i Kyoto. När vi väl var uppe och jag kunde se tillbaka på stretandet uppåt med ett lite nostalgiskt skimmer, då var det ändå rätt najs dock. Oavsett hur lamt templet var.
Och utsikten däruppifrån var inte fy skam, heller.
Några av de vi besteg berget med (som också råkar vara bra utbytesstudenter). Från vänster: Julien, Goldie, jag, Sascha, Yana och Mama Lisa.
När det var dags för lunch gick vi på udon-skola, där vi fick lära oss hur udon-nudlar blir till från mjöl och salt och vatten (och allt annat som antagligen finns i degen) till färdig ätbar mat. Bring it on, liksom! Wish me monsters!
Bland det roligaste och mest udda var att vi fick stå och stampa på degen för att den skulle få rätt konsistens. Vi la degen i en påse, ledarna satte på stamp-musik (à la Ricky Martin) och så stod en hög utlänningar som fån och hoppade och skuttade och trampade för glatta livet.
Martha Steward och Nigella visar stolt (och med Desperate Housewives leenden) upp sina fint och med precision uppskurna nudlar.
Ta-da! Efter några minuters kokning är de redo att ätas! Vi började föra en filosofisk diskussion om huruvida vi borde säga "Itadakimasu" trots att det faktiskt var vi själva som tillverkat och tillagat maten, men den dog rätt snabbt efter att nudlarna hamnade i våra skålar och vi kunde smaka på dem. De smakade egentligen inget särskilt, men vi hade arbetat i våra anletes svett (hah!) för att få dem färdiga så de var bäst i världen. Förstås.
Strax efter det var det dags att åka tillbaka mot Kyoto. Vi var glada, gick med armarna om varandra och dansade och log. Ungefär. Känslan fanns där åtminstone.Sen slocknade alla som små hastigt utblåsta ljus så fort vi satt oss i bussen. Resan var definitivt approved of.
Buffy = min nya bästa vän.
Afrika-intresset = växer och frodas.
Livet just nu = höstlöv, förkylning, studier, ungersk musik och karaoke med nomi-houdai.
