Sedan jag upptäckte bastun på källarplanet (där det också, fyi, finns en jidouhanbaiki) har jag bastat ofta. Jag sätter mig i den tysta hettan och funderar. Kliar förstrött på armar och ben när svetten så börjar tränga fram. Funderar på mig, på praktiken, på dem omkring mig, på dem jag älskar och saknar, på det jag läst i nyheterna under dagen, på det jag hört och lärt mig, fått omvärdera. Funderar medan gammal grå hud samlas under naglarna.
Vad är det för nya färdigheter jag har plockat på mig? Nya tankar jag utsatts för? Vad har jag egentligen lärt mig efter en månads praktik i Tokyo?
Tja... Jag kommer ju inte fram till särskilt mycket.
Jag kan i och för sig numera navigera utefter min position i förhållande till Tokyo Tower (och knyter väl där an till den fina traditionen av att orientera sig med hjälp av det starkast lysande i skyn). Och börjar inse behovet av att kunna navigera på liknande sätt bland människor. Men det är väl egentligen allt.
Jag ertappade häromveckan mig själv med att tänka, "om man skulle ta och bli journalist då?" (Foreign Correspondents' Press Club i Tokyo var inspirerande). Sedan dess har jag rätt ofta suttit där i bastuhettan efter arbetsdagens slut, kliat, och vägt för- respektive nackdelar med journalistik versus utlandstjänst versus studier ad infinitum. Versus helt annat vägval. Det är väl som alltid när man kastas in i nya miljöer; man skakas om ända ned i fundamenten (särskilt som denna nya miljö är jordbävningsbenägen) och omvärderar allt möjligt.
Apropå jordbävningar: jag upplevde min första i förra veckan. Den var stor nog för att jag skulle börja fundera på var exakt i lägenheten jag hade stuvat undan skyddshjälmen och ifall det kanske var en bra idé att öppna lägenhetsdörren (för att förhindra att den kilas fast om byggnaden liksom blir skev av skaken). Men sen var det ju över. Oron försvann redan medan golvlampan fortfarande stod och svajade. Trygghetskänslan var blixtsnabbt tillbaka. Skyddshjälmen letades aldrig fram. Strutsbeteende, måhända, att bara försöka hantera tanken på jordbävningar när en väl inträffar, men jag kan ju inte gå runt och ängslas jämt heller. Och strutsar klarar sig väl rätt bra ändå. Eller?
Jag är, trots en hel del ofrånkomligt mingel, inte alldeles bekväm med kallprat. Men det tar sig. Fast jag märker också att det här med att jag tvingar mig själv att prata i obekväma situationer har som bieffekt att jag även pratar mer i bekväma situationer - och med färre spärrar på vad jag säger! Jag babblar liksom! Och daskar mig mentalt i pannan över vad jag säger ibland. Ny spännande utveckling måste jag säga.
Man brukar ju säga att ju äldre man blir och ju mer erfarenheter man samlar på sig, desto mer skinn på näsan får man. Men än så länge känns det mest tvärtom, faktiskt. Det skinn jag hittills haft dras av mig, nöts liksom bort i min nya vardag, och det som är kvar klias bort i bastun. Fast det som skymtar fram därunder verkar inte babyrosa och känsligt, iofs, utan, ja, kanske lite blekt och nytt, men mest jag. Så det kanske egentligen innebär ungefär samma sak. Så jag kanske kan klia vidare.
