Igår eftermiddag avstannade allt arbete på ambassaden för en massiv beredskapsövning. Hela eftermiddagen tillbringades i en låtsasvärld där Tokyo drabbats av en jordbävning. Den där jordbävningen som alla förväntar sig ska inträffa inom en hyfsat snar framtid och som får alla att bäva (häh). "The Big One". Ett skalv som mätte 8.2 på richterskalan. Totalt kaos. All trafik stilla. Döda och skadade överallt. Vi fick se videor på jordskalv och lyssna på inspelade, äkta, sos-samtal för att riktigt hamna i the mood.
Hur hantera? Följa beredskapsplan!
Call center upprättades för att kunna ta emot samtal från oroliga anhöriga och från drabbade svenskar i Tokyo, förbandslådor och andra förnödenheter (som säckar med ris, torrtoaletter, ficklampor, filtar) lokaliserades. Satellittelefoner och generatorer plockades fram när ett kraftigt efterskalv slog ut telefon och elektricitet. (Btw och fyi: den stora jordbävningen i Tokyo 1923 hade 57 (!) efterskalv.)
Det var faktiskt rätt obehagligt. Jag svettades ordentligt i omgångar, trots att det inte var verkligt.
Men nu vet jag vad man ska göra och vad som kan hända. Yoshi! Det är bra! Då kan jag inbilla mig att jag skulle kunna ha någon form av kontroll, att jag är pyttelite förberedd.
Men.
Nu vet jag vad man ska göra och vad som kan hända.
D:
Och det är ju lite jobbigt. För det innebär att strutskostymen fått slitas av. Jag har istället varit så illa tvungen att konfrontera faktumet att det faktiskt kan ske. Hmph.
Så skyddshjälmen är framplockad och ligger nu, nöjd, under min säng, nära till hands.
Lämnade jag trygga Sverige frivilligt? Var det så? Vive le Japon, eller va?
