Körsbärsblommen virvlar i skolskenet utanför mitt fönster och himlen är sådär magiskt blå som den kan bli på de allra finaste av svenska sommardagar. En försiktig bris smyger in bakom mina gardiner och får dem att bölja. Det är försommar i Tokyo. Snart kommer sakuran att ha blommat bort, sen kommer regnperioden och efter det den riktiga sommarhettan som lägger sig som en tung blöt filt över landet och man bara svettas och svettas och svettas. Än så länge är det dock försommar. Och nästan sådär zen-fridfullt - om jag ignorerar ljuden från skyskrapsbygget precis utanför mitt öppna fönster. Att jag envist och hårdnackat insisterade på att återvända? Känns så rätt.
I Tokyo är det mesta tillbaka till en något nedbantad form av business as usual. Arbetet på ambassaden är igång nästan som vanligt (krishanteringsrummet packades slutgiltigt ihop idag) men vi, som så många andra, jobbar i halvdunkel för att spara el. I samma syfte är Tokyo Tower (vars topp numera står lite på sniskan, zomg!) inte längre upplyst om kvällarna, vissa butiker och restauranger stänger tidigare och det har inte varit någon light-up av körsbärsträd under hanami i år. Tunnelbanan går, men även den med nedsatt kapacitet för att spara på den ström som finns.
Butikshyllorna dignar åter av livsmedel, med undantag av vissa mejeriprodukter, typ yoghurt och mjölk, som bunkrats efter att viss mjölk från Fukushimaområdet visat sig innehålla förhöjda halter jod-131. Och en del fly-jins (som den stora andel gaijins som lämnade Japan fyndigt nog kallas) har börjat återvända, men långt ifrån alla och antalet turister är rekordlågt. Många evenemang, konserter och konferenser har ställts in under mars och april, men planering för nya börjar komma igång för sommaren och hösten.
Normalisering pågår men det är långt kvar innan läget är stabiliserat, månader innan alla försvunna är hittade och år, ja, decennier, innan all bråte är bortröjd, innan städer är återuppbyggda, innan Fukushimaprefekturen sanerats. Förutsatt att inget ytterligare inträffar. Och tummarna hålls ju för det.
Om jag på något sätt kan bidra till normalisering, om så bara genom den lilla fis-i-rymden-konsumtion som jag står för, så är jag nöjd.
Vive le Japon!
