'tis the season to be jolly

Första advent kom och gick, och snart har första december också flugit förbi. Men vi tänkte inte låta det slippa undan från oss utan firande på ordentligt svenskt vis. Således (för det finns ju självfallet ett uppenbart logiskt steg här) åkte vi till IKEA. Och fyllde två stora påsar med förnödenheter, typ pepparkakor, choklad, värmeljus, julskum och sill (inför julmiddagen, förstås.)

Vi var rätt besvikna på japanska IKEAs rent ut sagt patetiska utbud av julpynt, de enda julgranskulor som de hade var svarta. Svarta. Honestly. Och ingen glögg hade de. Men julknäcke och klosterost och ljus som doftar kanel och äpple hade de faktiskt, så vi var rätt nöjda. Köttbullar! Köttbullar fanns också.

Medan vi ändå var i Osaka passade vi också på att gå på fotboll. Osaka Gamba mot Urawa Reds. På riktigt. Utomhus. På en stadion. Inte bara på skärm.

Jag var rosig om kinderna av nostalgiskt mys, och Lisa satt med stora runda ögon och stor rund mun och studsade upp och ner varje gång klackarna klämde i ordentligt från tårna. Och det måste erkännas: de japanska klackarna är fantastiska! Koordinerade, helfärgade och högljudda hela matchen igenom. Säga vad man vill om kvalitén på själva fotbollsspelandet (är ungefär lika spännande som allsvenskan) och långsidorna har sin fair share of typiska japanska fangirls med kameror och 'Kyaaah!'s så fort en spelare kommer i närheten, men norra och södra ståplatserna är det inga som helst fel på.


Lisa gick runt med glansiga ögon hela dagen efteråt och har pratat i vördnadsfulla toner om fotboll, fotboll på riktigt, inte på tv, alltsedan dess.

Så skörden från IKEA och mina och Lisas flinka fingrar och mad skillz i köket resulterade i en väldigt trevlig första advent, med mängder av glögg (som Lisas föräldrar kånkade med sig från Sverige när de var här och hälsade på) och kryddvin (som vi tillverkade i nästintill ren desperation då vi insåg att glöggen aldrig skulle räcka för alla vi bjudit in att fira första advent med oss) och Carola och Jussi och kakorkakorkakor.


Juletid är made of awesome.

Shikoku och Vi

Jag är inte död. Skenet, typ ovan, (och min ihärdiga bloggtystnad) bedrar. Jag lever och jag frodas, mer eller mindre. Kom hem tisdags kväll från en kort liten skolbussresa till Shikoku med 40 av de andra utbytesstudenterna. Jag och Lisa stod egentligen på reservlistan inför resan, men vi tänkte, på ett okarakteristiskt positivt sätt, att vi skulle åka ned till bussen på morgonen och försöka vålda oss på den, utifall att någon inte lyckats vakna eller så. Och vi kom med! Yay. Oförskämd tur. Särskilt som resan var helt gratis. Så, av bar det i sydvästlig riktning. Jag fick flashbacks till mellanstadiebussturer och lärde i den andan ut "Hjulen på bussen" till vår koreanske vän Hyonik (även Monkey Lee kallad).

Första stopp var Himeji Slott. Obligatoriskt foto från bästa fotospotten (vi fick denna utpekad till oss av vår japanska guide, förstås). Notera höstlöven i förgrunden.
Efter Himeji, där jag blev regnad på och därför inte var den mest entusiastiska av turister utan gick runt och längtade tillbaka till bussens immiga rutor och sovmöjligheter, åkte vi vidare ned mot Shikoku. Vi stannade vid bron över vattnet från huvudön (som vi bor på) till Shikoku och var enormt oimponerade. Det fanns ett museum om bron som vi skulle in på. Även där var vi oimponerade. Det är en bro. I metall. Över vatten. Har sett detta förr. Typ. Men vi tog ett halva-gruppen-foto med bron i bakgrunden för att försöka visa lärarna och organisatörerna good will och tacksamhet. Och för att foton gör oss alla glada.


Vi tillbringade natten på ett traditionellt japanskt värdshus, med fantastisk japansk middag och karaoke i matsalen.
Rummen var i traditionell stil med tatami-mattor och futoner, och uppe på taket under bar himmel fanns ett bad med vatten från varma källor i området. Efter middagen var det två timmar då det bara är kvinnor som får bada där uppe, så då smög alla tjejerna upp och tog nattdopp. Som isvak, fast tvärtom, liksom. Hett vatten, kyligt runt kroppen annars. Hur bra som helst. Senare på kvällen uppgraderades resan från mellanstadiet till högstadiet/gymnasiet då vi samlades drygt 10 pers i mitt och Lisas rum och drack öl och pratade, under hyschande med jämna mellanrum.

Morgonen därefter besteg vi ett berg med en miljard trappsteg (1368 st, egentligen, men det kändes mer på något sätt) för att nå upp till ett litet tempel som japaner brukade göra pilgrimsfärder till. Fantastiskt vackert på vägen upp (trots allt flåsande och pustande och svettande)

men själva templet var inte något särskilt efter alla vackra tempel vi kan se dagligen i Kyoto. När vi väl var uppe och jag kunde se tillbaka på stretandet uppåt med ett lite nostalgiskt skimmer, då var det ändå rätt najs dock. Oavsett hur lamt templet var.


Och utsikten däruppifrån var inte fy skam, heller.


Några av de vi besteg berget med (som också råkar vara bra utbytesstudenter). Från vänster: Julien, Goldie, jag, Sascha, Yana och Mama Lisa.När det var dags för lunch gick vi på udon-skola, där vi fick lära oss hur udon-nudlar blir till från mjöl och salt och vatten (och allt annat som antagligen finns i degen) till färdig ätbar mat. Bring it on, liksom! Wish me monsters!

Bland det roligaste och mest udda var att vi fick stå och stampa på degen för att den skulle få rätt konsistens. Vi la degen i en påse, ledarna satte på stamp-musik (à la Ricky Martin) och så stod en hög utlänningar som fån och hoppade och skuttade och trampade för glatta livet.

Martha Steward och Nigella visar stolt (och med Desperate Housewives leenden) upp sina fint och med precision uppskurna nudlar.

Ta-da! Efter några minuters kokning är de redo att ätas! Vi började föra en filosofisk diskussion om huruvida vi borde säga "Itadakimasu" trots att det faktiskt var vi själva som tillverkat och tillagat maten, men den dog rätt snabbt efter att nudlarna hamnade i våra skålar och vi kunde smaka på dem. De smakade egentligen inget särskilt, men vi hade arbetat i våra anletes svett (hah!) för att få dem färdiga så de var bäst i världen. Förstås.

Strax efter det var det dags att åka tillbaka mot Kyoto. Vi var glada, gick med armarna om varandra och dansade och log. Ungefär. Känslan fanns där åtminstone.
Sen slocknade alla som små hastigt utblåsta ljus så fort vi satt oss i bussen. Resan var definitivt approved of.

Buffy = min nya bästa vän.

Afrika-intresset = växer och frodas.

Livet just nu = höstlöv, förkylning, studier, ungersk musik och karaoke med nomi-houdai.

What's the story Morning Glory?

Jag kan inte riktigt förstå att oktober är över. Det betyder att det var två månader sedan jag var i Sverige. Att två månader till av min (vad som nu känns som alldeles för korta) vistelse i Japan är förbi.

I våras och somras var det som om dagar, veckor och månader stadigt staplades på varandra och bildade den tid jag hade tillbringat här, men nu känns det som om dagar, timmar, minuter, sekunder istället dras ifrån tiden som är kvar.

Hermione, jag vill ha din Time-turner! Nu!

In other news:

Nygammalt intresseområde: Afrika.

OCH.


Halloween FTW.

Lat-blogg

Jag = lite latast i världen, så för att summera senaste tiden blir det FOTO-SPAM med några av höjdpunkterna.

Jidai-matsuri i Kyoto. Med samurajer, och kejsare, och andra tuffa japaner mitt i stan.




Nya utbytesstudenter! Några av våra favoriter, från vänster: Sasha, James, Ben. Och så Lisa.


Galen utekväll i Osaka för att fira vår nya Samoanska vän Tuas brors födelsedag. Ja, jag står bakom baren och är bartender. Hur jag hamnade där? Mycket bra fråga. Men jag stormtrivdes.


Samoansk krigsdans. Med samoaner, japaner och andra av blandad nationalitet. För det tyckte de samoanska männen var en bra idé sådär vid tre på natten. Tuas bror är killen i svart linne och färgglad hatt.

Ett av våra nya favoritställen: en detektivbar! Man får dra i en bok i bokhyllan för att öppna lönndörren och så finns där bakom ett dolt rum fullt av tuffa saker. Jag var självfallet helt till mig. Och var tillbaka nästa helg.


Lisas föräldrar är och hälsar på här i Japan (vilket är mycket trevligt, *host-hint-host*). I söndags var det Nara som skulle ses, och eftersom jag inte heller lyckats komma iväg dit än hängde jag på. Bland det tuffaste med Nara är en helt enorm bronsbuddha (Buddhans fingrar är ungefär i människostorlek) och alla tama hjortar/rådjur som vandrar omkring lite varstans i staden.
Så. Det blir nog allt för nu. Jag ska försöka blogga lite oftare, till exempel om hur det går i skolan, med bågskyttet, och den stundande vintern. Men det är ofta mycket snack och rätt lite verkstad vad gäller bloggandet. Sorry för det.

TERROR (ON UNNAMED STREET, för så fungerar postsystemet i Japan)

Det otänkbara - det jag och Lisa ibland i lite sådär morbid förväntan och kismet-underkastelse spekulerat om men då också snabbt spottat tre gånger, tagit i trä och kastat salt över axeln för att förhindra - har hänt.

Nej, det är inte det faktum att skolan börjat och vi än en gång måste sätta oss i skolbänken och försöka börja lirka med hjärnan att ta in lite information till så att den blir redo för sista-minutens panikpluggande inför tentor i januari. Och nej, det är inte heller det faktum att jag bloggar igen efter långt uppehåll.

Det är inte heller den ekonomiska krisen. Eller ett möjligt demokratiskt slut på den amerikanska valsagan.

Nej. Det är större än så.

Ikväll, runt, eh, 0:30 ungefär, hade jag ned min Starbucks-mugg från Sapporo i golvet. 

*insert gasp and end of the world right here*

Nu inser jag förstås att det hade kunnat vara värre. Örat ligger i fyra (förhoppningsvis) ihopklistringsbara delar. Hade jag haft riktig otur hade hela muggen kunnat dö. Men det var ju också tvunget och naturligtvis muggen från allra längst bort som skulle fara i golvet. 

Yappari, som Lisa skulle säga.

(In other news, jag lever, jag lovar! Jag har bara haft massor för mig. Bland annat har jag gått runt och frusit i den kalla Kyotohösten. Idag, till exempel, hade vi runt sådär 25 grader och sol. Mwahaha. Jag saknar inte det svenska vädret just i denna stund, om jag ska vara helt ärlig.)

Roadtrip: extra

Ja, och så förstås det viktigaste av allt:

Starbucks-mugg-skörden.


Stolt är jag. Och ser ni skymten av klocktornet på Sapporo-muggen? Superbt.

Roadtrip: Ooma, Matsushima, och slutet gott allting gott

Vi sov på en parkering i Hakodate (hamnen på södra Hokkaido varifrån vi kunde ta färjan till Ooma) och försov oss så att Lisa fick rusa till biljettluckan för att vi skulle hinna med båten. Och sedan kunde vi vinka av Hokkaido och tacka för allt fint vi fått. Vi vinkade länge, och medan vi stod där och vinkade kom vi överens om att vi antagligen kommer vilja lämna Japan båtvägen när det väl blir dags i mars-april nästa år. Det blir säkert ännu mer tårfyllt än det skulle vara att flyga härifrån, men det känns också som att man hinner säga hejdå ordentligt. Sen vill vi ju båda prova på transsibiriska/transmongoliska järnvägen, så har vi råd skulle det vara ett perfekt avslut på ett väldigt annorlunda år i våra liv. Som ni förstår hade vi gott om tid att tänka där medan vi sade farväl till Hokkaido.


Att det var nästan löjligt sceniskt på vägen därifrån gjorde oss inte mindre benägna att tänka heller. Vi fick det sådär bländande vackert igen.

Och det fortsatte att vara bedövande vackert även i Ooma. Havet låg som ett täcke hela vägen till Hokkaido som man kunde skymta längs horisonten, vattnet var klart som glas och allting var blått - himlen, havet, bergen, allt.

De japanska turister som tagit sig till Ooma tittade lite skeptiskt på oss när vi med barnslig iver sparkade av oss strumpor och skor, kavlade upp leggingsen och vadade ut i det klara vattnet. Men vi var alltför upptagna av snäckskal och fina, lena stenar och sjögräs för att bry oss och efter ett tag log de mest mot oss istället.

Under hela resans gång har jag varit den av oss två som varit lyckligast med maten. Lisa har också varit nöjd, självfallet, men eftersom hon är sån där vegetarian har jag varit den enda som verkligen har kunnat njuta av alla platsers specialiteter då dessa ofta innehållit fisk eller skaldjur av något slag. Lyx i min värld, beklagligt i Lisas. I Ooma kunde jag köpa färsk sjöborre att äta med sked för inga pengar alls. Lyx, lyx, lyx, lyx, och massor med gott trots att det ser suspekt ut.


Efter Ooma, som var inte bara dagens utan också en av resans höjdpunkter, styrde vi kosan mot Matsushima - Tallöarna - en av Japans Tre Vyer.

Av flera anledningar misslyckades dock Matsushima med att imponera på oss. Till att börja med: som svensk blir man inte hänförd av tallar. Man har liksom sett en tall här och där i sitt liv. Vi fäster heller ingen särskild betydelse vid just tallar. För japanerna däremot är tallar förknippade med andlighet, helighet, de är sacred, helt enkelt. Och att då ha en hel ökedja där alla öar är täckta med tallar får japaner att gå i taket medan jag och Lisa, speciellt efter de fantastiska utsikter vi haft under resan (vilket antagligen också är en annan anledning till brist på imponering), lite blasé ryckte på axlarna.
Det var också mulet, så allt var grått. Vilket är lite bummer om det är just natur man ska njuta av. Man kunde liksom känna hur det här skulle vara en mycket häftigare grej om det bara var solsken.

Alla mina bortförklaringar kan dock också ses som att jag efterkonstruerar orsaker till varför jag inte stod och rös av hänryckning i Matsushima, eftersom jag börjar bli så pass indoktrinerad att jag känner att jag bör hänföras av det som japanerna säger att jag ska hänföras av.


Såhär i efterhand, på just detta foto, ser det förstås vackert ut. För det är det också. Men, inte i jämförelse med annat som vi såg. Vi gav oss ju av till den vulkaniska kraterna efter Matsushima, och den slog ju alla tallar, helt och fullt. Där stod jag och gapade hänfört.


Sen så hade vi ju förstås missödet med bilen uppe vid kratern, vilket befläckade upplevelsen en smula.
Och nu är jag ifatt det första inlägget jag skrev om resan, som handlade om slutet av resan, för varför skriva organiserat när man kan göra det icke-linjärt och svårt att följa. Kronologi är överskattat! Typ. Plus, jag tror att man kan fatta det allra största med hela vår resa, nämligen att den var väldigt, väldigt lyckad. Och att liknande saker ska göras igen i framtiden.