Snabbuppdatering

Sara och Chikara är här hos mig i Japan! (och, yes, bruna som bullar båda två, men jag tycker om dem ändå, även om jag är bländande blek i jämförelse.)

Pink + Purple (och Chikara, of course) + Starbucks = me very happy, and all be well with world. Yatta, och allt sånt där annat.

retroaktiv update nr 3 - Jag, Yosano och Riset

Jag åkte på utflykt i helgen, till Yosano, norr om Kyoto. Det var jag, Lisa, två andra "västerlänningar" (en ryss från Vladivostok-området, och en uzbek) och runt 30 utbytesstudenter från Taiwan, Kina och Thailand, som lämnade storstaden för att prova på japanskt lantliv och för att plantera ris. På riktigt, alltså.

Skåda ett risfält! (innan det är planterat)

Vem hade trott att risfält var blöta? Inte jag, i alla fall. Fyllt med vatten! Vad kommer de på härnäst? Hur tufft som helst. (Det närmaste jag kommit ett risfält innan detta är Tonari no Totoro, så jag var hyfsat lätt att imponera på.)

Så, ner i det leriga vattnet skulle vi, och sen var det kollektiv plantering som gällde. Jag och Lisa gjorde det vi skulle, men vi tillbringade också en hel del tid med lerkrig. För, när leran bara ligger där, och man redan har blöta och dirrty händer och fötter - hur skulle man någonsin kunna låta bli? Jag måste säga att jag helt klart var bättre på lerkrigandet än Lisa var. Hon var betydligt lerigare i ansiktet än jag när det var dags att klättra upp ur risfältet. Victory is mine! 

(Jag har ju i och för sig haft en hel barndom med bråk med Liten Bror på mig att öva upp mina sneak-attacks, så det är kanske inte så underligt. Något som var bra med småsyskon, i alla fall. :P )

Trots att vi bara stannade över en natt tilldelades vi värdfamiljer. Det kändes lite som att bli bortauktionerad när vi skulle åka iväg med dem. Det var liksom: "Yamada-san! Här är Linnea. Take her away." Vi var nervösa. Jag ville sy ihop mig med Lisa.

Men det var jättetrevligt, faktiskt. Jag fick en storfamilj, med fem barn och en strid ström av kompisar som vandrade in och ut ur huset. Dessutom var familjen katoliker, vilket gjorde att vi genast hade i alla fall något gemensamt att prata om. Det visade sig sedan att värd-pappan hade släkt som varit Kakure Kirishitan. !!! Min annars väldigt outvecklade kärlek till både religion och historia pingade till och jag var oväntat intresserad. Huh, what do you know?

Jag bjöds på galen middag (i alla ordets bemärkelser. se: fiskhuvudena!) och sake, konverserade i mängd och kunde nästan fysiskt känna hur mina socialiserings-skillz gick upp åtminstone en level. Great Success.

Lisa hamnade hos min familjs granne, en ensam kvinna (med man borta på affärsresa) och träffade tanter. Lisa runt tanter, jag omgiven av barn - vi var alla i våra element. 

Förutom att vara ett av Japans mest berömda risodlarsamhällen är Yosano också känt för Amanohashidate, en av Japans "tre vyer". Hav, berg, strand - japaner vallfärdar hit om somrarna - och det ser ut som Sverige! Lisa menar att det ser ut ungefär exakt som Uddevalla (och, sure, kanske, men messziröl jött ember, och allt det där). Sverige, säger jag. Det är vackert, hur som helst.

Och dit tog familjerna med oss! Så vi var helt nöjda med dem. Jag och Lisa drog självfallet av oss skor och strumpor och skuttade ut i vattnet, medan japanerna mer eller mindre stod och huttrade och längtade efter riktig värme. (Det var typ 26-27 grader ute. Sommardag för oss, sval vårdag för dem.)

Tydligen var även värdfamiljerna helt nöjda med oss också. Värd-syster version yngre skvallrade att värd-pappa innan hade sagt att han hoppats på en söt tjej - en kille hade varit stort no-no (jag misstänker att detta beror till lika delar på att, ja, han är man, och på att han faktiskt har två flickor i tonåren hemma.). Och att han därmed tyckt tilldelningen varit helt okej. När det sedan visat sig att jag var villig att dricka sake med honom till middag hade han nästan blivit rörd till tårar av glädje. 

Jag misstänker att hon överdrev lite, det var en sådan familj, liksom och hon speciellt, men andemeningen gick fram. Och telefonnummer och adresser utbyttes glatt och hjärtligt.

Familjefoto (även om delar av familjen var frånvarande).

Så. Efter Yosano har jag träningsvärk på udda ställen av risplanteringen, och lite ont i hjärnan av all japanska som jag försökt gräva fram och kämpa ut ur munnen, men det var en väldigt bra upplevelse. Jag tror jag börjar förstå, någonstans djupt nere och inte på riktigt än, att japaner faktiskt inte är så läskiga som jag har en tendens att måla upp dem som.

Även om jag inte kan prata perfekt med dem så kommer de inte att sänka mig i havet bland alla deras älskade fiskar. Liksom. 

Förhoppningsvis.

retroaktiv update nr 2 - De Svenska Pojkarna. Och Vi.

Lisa uttryckte det: "Två dagar i Maj hade jag och Linnea pojkar." Så sant så. Vi fick finfrämmande. Killarna vi sprang på i Tokyo lyckades ta sig upp till Kyoto innan de lämnade Japan och fick ta över min lägenhet medan jag flyttade in till Lisa för ett par dagar.


Och trevligt var det. Man underskattar lätt det här med att prata svenska. Det är ungefär bäst i världen. Man förstår varandra, har samma referensramar, skrattar åt samma skämt, kan umgås på ett skönt och avslappnat sätt. Det var välbehövt och hjälpte mig och Lisa ur vår lilla funk för ett tag åtminstone.

Vi visade dem det finaste av vad Kyoto har att erbjuda, bland annat Heian Jingu (ovan), och Kiyomizu-dera (ingången till templet, nedan. Notera även den lilla tiggande buddhistmunken bland alla paraplyer. Det är så de skaffar sig mat, tydligen. Hardcore.)



Vi drog också med pojkarna (pojkarna drog med oss. Är lite oklart hur det egentligen gick till och vems idé det var, men sjukt bra var den) på karaoke.

Både jag och Lisa var självfallet oväntat bra på karaoke. Våra röster var väna och en fröjd för örat. Speciellt efter ett par öl. Som tur var fungerar karaoke annorlunda i Japan, istället för att sjunga det inför en hel pub-eller-bar-publik så bokar man små rum, så det var bara de två svenska pojkarna som behövde lyssna på oss. Om de klagade, klagade de dock bara bakom våra ryggar, så jag tror fortfarande att vi var väldigt bra. Precis som de självklart var.

Vi stannade på karaokestället tills det stängde och vandrade sedan i armkrok hemåt, fnittrande som japanska skolflickor och sjungande på The Gambler av Kenny Rogers (vårt tema).

Och sen återvände vi nästa kväll.


Jag var mycket nöjd med karaoken, och överhuvudtaget över att få besök. Så nu är jag nog redo för andra som kan tänkas pallra sig hit (bland annat Sara och Chikara - som kommer nu på fredag, hurra!)

retroaktiv update nr 1 - Tokyo

Jag och Lisa åkte till Tokyo (Godzillas hemstad). Mitt i min überförkylning. Så jag hostade mig igenom hela nattbussresan dit, knaprade halstabletter och halsade japansk hostmedicin. Det var sådär lagom kul. Men Tokyo, liksom. Måste vara värt det. Stor, stor stad med mycket, mycket människor och mycket, mycket hus. Plus, möte med stipendiefonden låg på schemat. Gick inte att dra sig ur på något smidigt sätt. Så Tokyo blev det, galen hosta be damned.
(Dessutom är något nostalgiskt över det här med åka buss långt och hosta. Jag hade liknande saker för mig när jag, Jessica och Olga bussade upp till Liverpool från London i höstas. I recognize that tree, ungefär.)

Vi kom fram sex på morgonen. Pigga och krya. Första stopp: Starbucks. Så fort det öppnade (klockan 8), vill säga. Vi hängde verkligen på låset. Men, OJ, vad god den Cafe Mochan var.
Sen bar det av till stipendiefonden för presentation och genomgångar och allmänna jobbigheter. Jag tvingade med Lisa som moraliskt stöd och för att få hjälp med att hitta dit. Så skulle hon sitta ute någonstans och vänta medan jag ordnade med allt.

Men hon lyckades inte fly. Så hon fick sitta med på hela det bekväma och avslappnade mötet. Jackpot för min del, mindre bra för hennes. Vi fick dock allt avklarat, bjöds på sushi och te i mängd och det var faktiskt inte bara jobbigt. Och hon fick vara med på gruppfotot, så not all bad. (Jag, naturligtvis, ser bekvämare ut än någon någonsin sett ut på ett gruppfoto. Men vad gör man?)


Efter mötet sprang vi på Takarazuka, vilket var obeskrivligt tufft och gjorde oss helt lyriska. På kvällen mötte vi upp några av Lisas kompisar som är bosatta i Tokyo och fick i oss alldeles för stora mängder dunk-sake och lingondricka. Bättre hade vi båda mått, särskilt jag. Men en bra invigning av Tokyo var det nog, ändå.

Vi bodde extremt bra, också. Stort och luftigt. Tre sängar i ett rum på ungefär tre kvadratmeter. Låg man med raka ben och armarna utsträckta åt sidorna kunde man nå väggarna åt alla fyra håll. Men det var rent och helt utan ohyra, och för priset vi betalade för att bo hyfsat centralt i Tokyo var det perfekt.
Och vi stötte på två svenskar på vandrarhemmet - Håkan och Manne - som var på rundresa i Asien, och var så exalterade över att få prata svenska med någon annan än varandra att vi prompt bjöd in dem till oss i Kyoto. Telefonnummer och mail utbyttes och de lovade att överväga det.

Jag lyckades införskaffa en dator, också. MacBook. (Yes. Jag vill inte prata om det.)

All in all, en inte helt dum weekend-resa, men det var skönt att komma tillbaka till Kyoto. Kändes lite som att komma hem igen. Tokyo är stort, ja, och det finns mycket folk, men istället för att vara spektakulärt tycker jag mest att det är trångt och högljutt och utan karaktär egentligen. Klart värt att se en gång, för det är ändå Tokyo, meneh. Much ado about nothing, litegrann.

五月病

Mycket snabbt inlägg, bara för att säga att jag fortfarande finns. Har inte precis frodats den senaste tiden, men jag lever. Tack alla som grattade på n-dag. <3 i stora mängder.

Nu ska jag springa iväg och umgås med Lisa och två svenska pojkar som vi träffade i Tokyo när vi var där, och som nu är här hos oss i Kyoto och hälsar på. Planerna är en Izakaya och sedan karaoke tills vi stupar (eller tills jag och Lisa känner att det är dags att sova. Vi börjar faktiskt 845 imorgon bitti).

(btw, bild = Lost in Translation-vibbar. Vilket är ungefär hur jag känt mig de senaste veckorna. Men det börjar peka lite uppåt nu, i alla fall. So no worries.)

Okej, jag var så illa tvungen - uppmuntrad av Mamma Lisa - att bekänna mig besegrad av den ihärdiga hostan igår natt och strunta i fotbollen. 

Jag kan höra hur världen kollektivt kippar efter andan, och tro mig, jag var lite förvånad själv, men jag känner mig faktiskt bättre idag, så det var nog det enda rätta. Dessutom förlorade vi, i förlängningen, så jag hade antagligen bara blivit frustrerad av att se matchen. Och Jessica (bless her soul) höll mig uppdaterad medan matchen pågick. Cheers, mate!

Annars tänkte jag egentligen bara uppdatera väldigt snabbt med lite saker som jag glömde igår:

Jag har ordnat med mobiltelefon. (Vissa har redan upptäckt detta, skulle jag gissa, men för er andra är det nog nytt.) Så jag är numer tillgänglig även offline. Även om jag kanske inte kommer använda den massor, för kostar pengar. Men sms kan jag skicka och ta emot. Så, YA-YA, som vi Hobos säger. 

Telefonnummer : +81 90 9168 8541

Man kan även maila mig direkt på mobilen på linnea(snabel-a)softbank.ne.jp (för japanerna kör mobil-mail mycket mer än sms) och jag kan teoretiskt maila från mobilen. Jag måste dock säga att jag föredrar dator-mail. Om det inte är något akut. För det är djävulskt krångel med att skriva icke-japanska mail från mobilen. Bara så alla vet.

Jag har en adress också. Jag har suttit på den i nästan en månad nu och tänkte att det kanske vore dags att lägga upp den här också. Heh. Nå, här kommer den i alla fall: 

Shugakuin Internation House #319, Kyoto University 

1 Icchoda-cho, Yamabana, Sakyo-ku

Kyoto 606-8007

Japan

(Post uppskattas alltid. *hint-smidig-som-en-ångvält-hint*)

Och så en sista sak, mest för älskade mor min: Jag har fått fräknar! Så någonstans är det vår. :)

Forfarande här

Orsaken till att jag varit MIA senaste tiden (snäppet mer incommunicado än vanligt, det vill säga) är tvåfaldig.

För någon vecka sen blev jag tillfrågad av en av mina lärare från Stockholm om jag kunde tänka mig ha några fingrar med i ett svenskt konstprojekt. En student från Beckmans som vill visa upp sitt avslutningsprojekt i Tokyo i höst. Yes, självfallet, sa jag. Kunde jag tänka mig översätta en mini-bok på fem-sex sidor som tillhör projektet, från svenska till japanska? Yes, visst, fem-sex sidor klarar jag, bring it on. Bra erfarenhet, ser bra ut på framtida cv, jag får stå med i boken, jag får ett exemplar av boken, jag främjar konsten (HÖH) - enbart positivt lät det. 

Tills jag fick projektet mailat till mig och läste stycken som: "Dragspelet är av märket Giulietti med stradellabas från 1942 och spelas i skift för att hålla verkligheten på armlängds avstånd. För att bli valvatten måste valoljan rinna genom fingrarna, bakom tangenternas tonstockar, förbi stämplattorna, in i bälgen och ut ur grillen tills durackorden skilt polyper från polymerer och fiskarnas färger är fler än du kan uttala i ett andetag."

Och reagerade: O.O

Ungefär.

Men jag miströstade inte. Jag slog i uppslagsverk, satt uppe sent på nätterna, åt mycket minimunkar och lyckades efter en del om och mycket men (och stöd, bland en hel del skadeglatt fnitter, från Lisa) att översätta till hygglig japanska. 

Jag slet mitt hår, dock.

När översättningspärsen var över och jag trodde jag skulle kunna bli lite ledig och redo att njuta av Kyoto i allmänhet, och det fina vädret i synnerhet, då lyckades jag dra på mig en bautaförkylning.

Förkylningen har vandrat bland utbytesstudenterna senaste veckorna och jag har varit lätt orolig för att Den ska nå mig. När Lisa blev sjuk och inte jag trodde jag att Den hade hoppat över mig, bara knackat på hos the Infidels, eller nåt. Jag hade klarat mig. Cheated death, liksom.

Men, åh nej. Fördröjd reaktion, bara. Och tydligen innebar den fördröja reaktionen att Den bara haft mer tid att gro och sätta sig fast. Så nu sitter jag och hostar slem och mår suboptimalt. Jag skolkar också från skolan idag, till skillnad från alla japaner som istället för att vila sig friska hemma går på föreläsningarna med munskydd (för att inte smitta andra, förstås. Det finns inga gränser för hur artiga japaner kan vara) och febrig glansiga ögon och försöker hosta så tyst som möjligt. Not for me, detta. Jag vältrar mig i Det istället, halsar bruna, trögflytande japanska mediciner och planerar vara fullt bra i natt. Till Champions League. Mitt prioriteringssystem är fullt utvecklat.

Förutom detta har jag lyckats köpa en kamera, all min kurslitteratur (2-3000 sidor sammanlagt. Allt på japanska. Jag kommer förgås när det blir tentaperiod och det är meningen att jag ska läsa igenom alla böcker.), och mer nöjesböcker, både japanska och engelska. Min bokhylla börjar se inbodd ut. Melikes.

Jag och Lisa har också varit på en nästan obeskrivlig japansk "fest". Konpa (conversation party? combined party? vi har inte riktigt luskat fram ordets ursprung än), kallar japanerna det, och det är typ, ja, mingel med mat och aktiviteter. 

Varningslampa!

Mingel med japaner? Har ni träffat japaner? De är sämre än svenskar på att mingla, och de dricker betydligt mindre. Så det är stelt och awkward och ingen vet vad de ska säga. Det blir mycket skruvande på sig, pekfingrar som trycks mot varandra i bästa Hinata-stil, och framstammade "So, you're from Sweden? It's, like, uhm - konstpaus - cold there, right?"

Detta konpa hölls i en matsal på kampus. Yes. 

Det bjöds på mat, lite öl, en hel del te och ballonger. Och underhållning. Vi spelade bingo. (I kid you not.) Tre trollkarlar-in-the-making jonglerade, tricksade och var allmänt små och söta. Jag var imponerad, helt klart. Men det kändes väldigt mycket som ett barnkalas, eller som en wm-data-julgransplundring back in the day. 

Plötsligt släcktes lamporna, discolights slogs på och alla manades upp till rummets mitt för dans. Eh? Fullständigt allvarliga var de, så till slut dansade vi (till moderna hits som Mr Vain och No Limits med flera), och hade faktiskt kul. Tills 2130 på slaget, då lamporna tändes igen och festen var slut. Dags att gå hem, fast först skulle en utvärderingslapp om hur festen/organisationen/maten/musiken varit fyllas i och gruppfoto skulle tas.

Man måste nästan ha varit där för att tro det.

Så efter fyra veckor är jag fortfarande mitt uppe i invänjningsprocessen. Och jag försöker fortfarande samla på mig allt det där som man behöver för att överleva, nästa steg blir en laptop. Jag och Lisa åker upp till Tokyo över helgen för att hälsa på min stipendiefond, och för att det är Golden Week (den enda veckan i Japan då ALLA japaner är lediga), och där finns teknikprylar så det räcker och blir över. Jag har fått IBM Lenovo tipsat till mig (tack, btw!) och såg en Sony som verkade nätt och bra. Men är det någon som vet något om Sony datorer egentligen? 

Well, mata ne (som japanerna säger)!