Thursday, 31 July 2008

Homeward Bound

Tentor färdiga! Lämnade in sista uppsatsen igår (efter att Tomoya - japansk vän och KLIPPA - gick igenom och petade i språket i tre timmar och gjorde den inlämningsbar). Sméagol is FREEEEEeeee! Och därmed strax på väg hemåt.
Håller på och packar för fullt. Fast, satte igång en maskin tvätt alldeles nyss (för min planering är made of awesome) och måste vänta en del på den nu innan jag kan packa vidare. Således? Blogg!

Var ute och firade sommarlovets början med att gå och se nya Hayao Miyazaki-filmen Gake no Ue no Ponyo, väldigt söt och väldigt bra, faktiskt. Han kan, den där Hayao. Och musiken! Vi behöver en svensk Studio Ghibli, fett.

Och efter film så gjorde vi detta: 

(I ordning från vänster till höger: Lisa, Tomoya, Daan och Mawo.)
Makes sense? Kanske för Liten Bror och Mor? Ja, vi geocachade! I Japan. Och det var stor succé. Jag trodde de flesta bara hängde med för att göra mig glad, men inte alls. Trots att vi sprang på både kackerlackor och enorma sovande cikador var det helt lyckat och vi hittade cachen rätt enkelt efter att jag med jämna mellanrum gav fler och mer specifika ledtrådar och vi närmade oss 'where x marks the spot'. 
Okej, snabb blogg-paus över, ska fortsätta nu med alla ansvarsfulla saker som behöver göras. Plus, har holländskt pirat-finfrämmande som ska försöka se till att jag verkligen packar och inte bara skjuter upp det, så kanske också ska vara social. Vi ses imorgon kväll!

Sunday, 27 July 2008

You want some cheese with that whine?

Så, sitter och panikpluggar det sista inför tentan som börjar 1445 idag. Gruppdynamik. Jag skulle ha svårigheter med ämnet på svenska, för att inte tala om hur det skulle gå på engelska. Och här är kursboken på japanska, vilket gör att jag får betydelsen av de svåra fackorden jag slår upp i min ordbok på engelska och sedan måste översätta det till svenska för att göra det förståeligt, och därefter måste jag översätta tillbaka eftersom tentan ska skrivas på japanska och det kan vara bra att veta hur jag ska formulera mig. Tröttsamt är ordet.

Jag saknar den gamla goda tiden när förståelsen kom nästan gratis och det enda jobbiga var att faktiskt tränga in kunskapen i hjärnan. 

Sen så fort tentan är färdig så måste jag börja skriva på min uppsats i psykoanalys som ska vara inne torsdag. Jag tror att jag kan få lite hjälp av en japansk kompis, men blir nog ändå inte helt kul. Dessutom åker alla fina vänner hem, och eftersom jag lånar ut lägenheten medan jag är borta borde jag städa och dona i den. Och så borde jag packa resväskan också (vilket innebär tvätta kläder, ordna med japanska souvenirer, köpa plommonvin, fixa farväl-prylar till de som inte kommer vara kvar när jag återvänder, köpa dataväska och annat smått och gott) för det bär ju av snart. Jag skulle vilja ha typ 36 timmar på dygnet istället för 24, då kanske jag skulle känna mig mindre stressad.

Men det ska bli så skönt att komma hem ett tag. Saknar folk i mängd och det börjar närma sig olidlig värme här, så ska bli trevligt med kärt sällskap och svensk om-vi-har-tur-fin sensommar. 

--- tillbaka till pluggandet ---

Thursday, 17 July 2008

Sea Chicken

Mitt i tentaperiod och 35-gradig japansk sommar, precis efter att Ninna och Titti åkt hem, kommer Gion Matsuri, en av Japans stora folkfestivaler. De tre kvällarna före festivalens stora final klär man sig i det traditionellt japanska sommarplagget yukata (en sorts tunnare kimono, som fortfarande är massor med varm dock) och trippar runt stan i geta (snällare versioner av de galna fotsakerna munken i Princess Mononoke helt casual springer omkring med), tuggar på traditionell japansk mat och sötsaker, viftar frenetiskt med solfjädrar, ler och fotar glatt sina medfirande. Hur trevligt som helst. 

Vi ville vara med.

Så jag och Lisa gick och köpte yukatas på den japanska motsvarigheten till H&M, letade med stadigt växande desperation efter getas som passade våra, med japanska mått mätt, manliga västerländska fötter och planerade glatt hårdekorationer, färgkombinationer och tillvägagångssätt för största (eller i mitt fall helst minsta) möjliga halt kawaii

Så kom då den stora dagen (samma dag som jag skrev en antagligen misslyckad tentamen i socialpsykologi. Läraren hade nämnt flervalsfrågor, men när jag väl kom dit och satte mig då var det minsann essäfrågor för hela slanten. Det gick sådär lagom bra.)

Vi fick hjälp av Lisas tutor, Mawo, väl insatt i traditionella japanska saker och allmänt bra, att klä oss. Koncentration var, som synes, stor. 


(Den blonda flickan är btw vår tyska vän Melanie. Pärla i det allra mesta. Förutom att hon återvänder till Tyskland i september. Men detta är utbytesstudentens lott, har jag fått höra. Dessa ständiga nya bekantskaper med deras alldeles för snart påföljande farväl. Det är Melanie, med ninja-flinka fingrar och skillz jag aldrig ens kan föreställa mig att ha, som knåpade ihop min frisyr. I kowtow.)

Trots stor förvirring och en obi som länge blankt vägrade uppför sig blev vi till sist så här fina och kunde röra oss ute på stan bland alla finklädda japaner utan att behöva skämmas ett dugg alls.
Pose-bild. För, ja, varför inte? Och hur ofta kommer man gå omkring i full Japan-utstyrsel, I ask you?

"Coola" japanska pojkar. Och vi. Hmm. 

Nästa dag (alldeles för tidigt på morgonen, egentligen, för att ha varit ute länge kvällen innan) åkte vi tillbaka ner på stan för att se paraden. 

Först ut var denna Hoko (vagnliknande trä-vidunder på över 10 ton som dras av över 30 män från området). I den satt ett antal män och så en liten pojke som med ett svärd symboliskt högg av ett rep och därmed öppnade väg för gudarna, och paraden. Tydligen måste ens föräldrar punga ut astronomiska summor för att man ska få sitta där och inneha hedersrollen, vilket bara de finaste familjerna har råd med och lust till, så det kanske är en framtida japansk makthavare det där.
En annan hoko. I en sväng. Det var mycket spännande att se hur de skulle lösa det här med att vägarna faktiskt inte är helt raka. Men de gjorde det förvånansvärt smidigt, och rätt snabbt dessutom. Jag var dock hyfsat glad åt att inte behöva stå ute i det gassande solskenet och dra allt jag har på en Behemoth av trä, liksom. Det var varmt nog att bara titta på.

Vagnsak, version mindre.

Och dess entusiastiska bärfolk.



Den tuffaste av dem alla. Ett sorts skepp. Med en fågel fenix av guld i fören. Jag har löjligt många foton på det, men detta enda får duga.

Och så förstås det mest traditionellt japanska av allt: runda saker så söta att man inte vet vad man ska göra av dem och konsumtion. 


Sunday, 13 July 2008

oooh, SHINY!

OSAKA KANSAI I  AY0078  02AUG 1400  SWECO3W    02AUG 02AUG 20KG OK
TERMINAL:-
HELSINKI   ARRIVAL TIME 1810    02AUG
TERMINAL: 2

HELSINKI AY0649  02AUG 2005  SWECO3W    02AUG 02AUG 20KG OK
TERMINAL:2
STOCKHOLM ARLANDA ARRIVAL TIME 2005    02AUG
TERMINAL:2

Friday, 4 July 2008

Blöt Ninja

Så har vi då på riktigt nått den japanska regnperioden. Yay, hurra. Ungefär. Bastuvarmt, luftfuktighet på 172%, regn, regn och så regn. Förutom när det istället för regn är bastuvarmt, luftfuktighet på 172% och bländande sol (enter: japanska kvinnor med parasoll. På riktigt. Som i viktorianska England. Fast nu.)
Igår menade min vädersak på datorn att det var 37 grader och sol-regn. Japp. Exakt, mer kul har jag haft. När ens handleder blir glansiga av fukt så fort man rör på sig, jo, då är det nog faktiskt lite varmt. Försök att cykla till skolan, plugga, träna, eller ät mat när du inte egentligen ens vill flytta dig utanför luftkonditioneringens räckvidd. Jag får ju inte väldigt mycket gjort, kan jag säga.

Fast. En del gör jag ändå. Exempelvis jobbar jag och Lisa på att bli ninja. Eller samurai. Vilken av dem det nu var som använde långbågar. Tufft är det i alla fall med kyudon som vi kommit igång med på riktigt nu. Vi har en HuvudDödsSensei som skrämmer livet ur mig med jämna mellanrum. Hon är ungefär en halv meter lång, men hon ryter till och blänger och suckar och tar till slut handgripligen tag i en för att rätta till när man gör fel. Och hon är en fantastisk bågskytt. 
The Good Cop till hennes Bad Cop är vad vi kallar SnällSensei (kreativa namn vi ger folk, huh?). Precis som namnet subtilt antyder är hon snäll och har en lite mjukare inställning till utlärning. Tillsammans utgör de faktiskt en väldigt bra kombo och man lär sig massor.

Av en slump går även två andra svenskar i samma dojo som vi, och en av dem är foto-intresserad, så han var lovat fota oss in action. Än så länge har jag bara ett, men det lär komma fler. (Och, yes, det där är min alldeles egna pil jag använder. Bågens pris är skrattretande högt, så en sådan har jag inte tänkt inhandla än, för då har jag typ inte råd att åka hem till Sverige. Ibland får man prioritera. Höh.)


Men sådär ser jag i alla fall ut när jag tränar. Rätt mycket kläder att stå och koncentrera sig i när det är 30+ grader ute där det fläktar och många fler inne i dojon där det är lä, ingen luftkonditionering, och massor med varmt. 

Igår måste jag och Lisa antagligen sett svimfärdiga ut av värmen, för till och med HuvudDödsSensei var mjuk och fin och uppmuntrande mot oss och frågade lite försiktigt om det kanske aldrig blev riktigt såhär varmt i Sverige, och uppmanade oss att dricka ordentligt med vatten. 

Inget ont som inte för något gott med sig, antar jag.

Tuesday, 1 July 2008

Farhågor besannade

Jag har länge misstänkt det. Det har liksom krupit i skinnet på mig av känningar. Ugglor har anats i mossen. 

Men nu är det bekräftat. 

Min mor är nog ungefär av det bästa slag som finns.


När jag släpade mig hem från min föreläsning idag - efter långsamt, långsamt hemcyklande som fortfarande gjorde mig varm och klibbig och obekväm - låg ett ett stort, blått paket med Sverigestämpel och väntade på mig. Kläder nog för att påbörja en helt ny garderob, hårdbröd, choklad. Überscore!

Notate bene påsen med djungelvrål!

Plötsligt känns livet mindre tungt, trots att jag sprungit rakt in i tentaperiod helt oförberedd.  (för vem hade egentligen förstått, på riktigt, liksom, att man måste plugga här i Japan och inte bara hänga på Starbucks? Inte jag, i alla fall, det är då ett som är säkert.)

Sen hade hon mindre trevliga nyheter, också, men, vad annars skulle jag använt chokladen till, I ask of you.