Sea Chicken

Mitt i tentaperiod och 35-gradig japansk sommar, precis efter att Ninna och Titti åkt hem, kommer Gion Matsuri, en av Japans stora folkfestivaler. De tre kvällarna före festivalens stora final klär man sig i det traditionellt japanska sommarplagget yukata (en sorts tunnare kimono, som fortfarande är massor med varm dock) och trippar runt stan i geta (snällare versioner av de galna fotsakerna munken i Princess Mononoke helt casual springer omkring med), tuggar på traditionell japansk mat och sötsaker, viftar frenetiskt med solfjädrar, ler och fotar glatt sina medfirande. Hur trevligt som helst. 

Vi ville vara med.

Så jag och Lisa gick och köpte yukatas på den japanska motsvarigheten till H&M, letade med stadigt växande desperation efter getas som passade våra, med japanska mått mätt, manliga västerländska fötter och planerade glatt hårdekorationer, färgkombinationer och tillvägagångssätt för största (eller i mitt fall helst minsta) möjliga halt kawaii. 

Så kom då den stora dagen (samma dag som jag skrev en antagligen misslyckad tentamen i socialpsykologi. Läraren hade nämnt flervalsfrågor, men när jag väl kom dit och satte mig då var det minsann essäfrågor för hela slanten. Det gick sådär lagom bra.)

Vi fick hjälp av Lisas tutor, Mawo, väl insatt i traditionella japanska saker och allmänt bra, att klä oss. Koncentration var, som synes, stor. 

(Den blonda flickan är btw vår tyska vän Melanie. Pärla i det allra mesta. Förutom att hon återvänder till Tyskland i september. Men detta är utbytesstudentens lott, har jag fått höra. Dessa ständiga nya bekantskaper med deras alldeles för snart påföljande farväl. Det är Melanie, med ninja-flinka fingrar och skillz jag aldrig ens kan föreställa mig att ha, som knåpade ihop min frisyr. I kowtow.)

Trots stor förvirring och en obi som länge blankt vägrade uppför sig blev vi till sist så här fina och kunde röra oss ute på stan bland alla finklädda japaner utan att behöva skämmas ett dugg alls.

Pose-bild. För, ja, varför inte? Och hur ofta kommer man gå omkring i full Japan-utstyrsel, I ask you?

"Coola" japanska pojkar. Och vi. Hmm. 

Nästa dag (alldeles för tidigt på morgonen, egentligen, för att ha varit ute länge kvällen innan) åkte vi tillbaka ner på stan för att se paraden. 

Först ut var denna Hoko (vagnliknande trä-vidunder på över 10 ton som dras av över 30 män från området). I den satt ett antal män och så en liten pojke som med ett svärd symboliskt högg av ett rep och därmed öppnade väg för gudarna, och paraden. Tydligen måste ens föräldrar punga ut astronomiska summor för att man ska få sitta där och inneha hedersrollen, vilket bara de finaste familjerna har råd med och lust till, så det kanske är en framtida japansk makthavare det där.

En annan hoko. I en sväng. Det var mycket spännande att se hur de skulle lösa det här med att vägarna faktiskt inte är helt raka. Men de gjorde det förvånansvärt smidigt, och rätt snabbt dessutom. Jag var dock hyfsat glad åt att inte behöva stå ute i det gassande solskenet och dra allt jag har på en Behemoth av trä, liksom. Det var varmt nog att bara titta på.

Vagnsak, version mindre.

Och dess entusiastiska bärfolk.

Den tuffaste av dem alla. Ett sorts skepp. Med en fågel fenix av guld i fören. Jag har löjligt många foton på det, men detta enda får duga.

Och så förstås det mest traditionellt japanska av allt: runda saker så söta att man inte vet vad man ska göra av dem och konsumtion.