Time is running out

Har flyttat ut ur min lägenhet i Shugakuin och in hos Tua. 

Det känns både :D och D:

Jag har en fantastisk halv-schizofren emoticon på mobilen som beskriver känslan perfekt, men då jag inte kan överföra den till datorn får ni helt enkelt föreställa er. Men att plötsligt inte ha en nyckel till stället jag bott på ett år var definitivt D: Ingen tvetydighet där. Fast utflyttning innebär ett steg närmre transmongoliska, och ett steg närmre hem till alla jag saknar. Vilket är :D, förstås.

MEN (cue Beethovens nionde), jag har också bara tre veckor kvar i Japan. D:

Jag ska försöka att inte stressa sönder de sista veckorna här. Huvudet har liksom varit fullt av hovslag och trumpeter och en skallande röst som i tid och otid dånar: "TRE VECKOR, DU HAR BARA TRE VECKOR." Men som Lisa påpekade: hade jag varit på semester i Japan så hade tre veckor varit rätt lång tid. It's all about perspective, man. 

Så nu delar jag alltså en lägenhet med två flickor, och förutom att jag har upptäckt att Lisa är en bed-hogger som stjäl kuddar (jag blänger på henne), så är det total tumme upp! Jag älskar flicklägenheter. Det doftar alltid lite svagt av vanilj och schampo och rosa saker. <3

Och vi flyttade ju in först igår, så vi har inte gått varandra på nerverna än heller. Får se hur det blir i slutet av den tredje veckan. Men jag är försiktigt positiv. Kan man sitta en förmiddag med varsin laptop i knät och dela det trådlösa nätverket och le upp mot varandra lite då och då, liksom, då kommer det nog lösa sig. Häh. Lika barn leka bäst.

Wind of change

Är tillbaka från Tokyo sedan några dagar och har sedan dess lyckats åka till Osaka för att ansöka om kinesiskt visum, knåpa ihop sentimentala avskedskivor, ordna med utflyttningsdatum från lägenheten i Shugakuin (27e februari) och skeppa den första lådan med prylar hem mot Sverige. Mamma, jag hoppas det är okej att jag skrev er adress på paketet. :)

Drygt 18 kilo tung blev lådan, och välfylld var den. Med sommarkläder (kommer nämligen inte behövas på hemresan, hur optimistisk Lisa än är vad gäller vädret. Dude, liksom. Det är -20 grader i Ulaanbaatar och -23 i Irkutsk. I'm not holding my breath för sommarväder vad du än säger om inlandsklimat), böcker (oy vey, alla böcker), mina älskade Starbucksmuggar, och annat smått och gott som jag lyckades klämma in. 

Jag har också från den 27e februari ny adress, hos vår fantastiska samoanska vän Tua som förbarmar sig över två slantvändande svenskor: 

c/o Siatua Lautua

Paruse Takano 2F 201

Nishisugianomiya-cho 60-2

Kyoto-shi, Sakyo-ku, Ichijoji 606-8112

Japan

Nästa torsdag blir det utflyttnings-öppet-hus för att försöka övertala våra kvarblivande vänner att hjälpa oss bli av med överflödiga prylar--vi har exempelvis en fåtölj, pall, massa tallrikar och bestick, och annat som vi hamstrat på oss under ett år och omöjligen kan släpa med oss hem till Sverige, hur gärna vi än kanske skulle vilja. Det är också ett gyllene tillfälle för oss att få hjälp att tömma spritskåpet på dess brokiga innehåll. Inget ont som inte för något gott med sig.

Som vissa har märkt, men ännu inte alla eftersom jag fortfarande är lite seg, så har jag börjat axla mina sociala internet-åtaganden igen. Jag har gått ifrån min mycket vuxna beteende-cirkel där jag öppnade mailprogrammet, ryste till och sprang långt därifrån, till närmsta Starbucks och sedan satt och ångestade fram en ny kraftansträngning och försökte mig på mailprogrammet igen, för att, återigen, hamna på Starbucks. Jag har med nästintill ridderlig tapperhet motstått frestelsen att gömma datorn under sängen. Jag har istället bunkrat upp med mandariner och coca cola och tagit tjuren vid hornen. Är nästan ifatt alla mail, jag har facebookat (även om jag inte lyckats helt än), och jag har skajpat. Go the powers of me!

Och, tro det eller ej, jag har även lyckats klippa mig. Äntligen. Det är ungefär hur skönt som helst, faktiskt. Och frisören var, för att citera Maggie Malene, "in a dimension beyond reality". Alla frisörer borde vara japaner. Jag har aldrig varit med om sådan noggrannhet och sådant pedanteri. Jag fick mitt hår schamponerat TVÅ gånger. En gång före klippning och en gång efter. För en gång räcker inte. Jag gick på moln när jag gick därifrån. Och håret. Är rätt kort. Men YAY. 

Så, med Petters bevingade ord: "Saker och ting börjar röra sig."

No rest for the wicked

Aight, så jag har tillbringat min tid sedan onsdagens sista tenta (Engelsk modernhistoria, så jag fick en plötslig allmänbildningsboost där i tisdags kväll) i sällskap av Lisa, Gilmore Girls, mina böcker, the Swedish Crew (nytt gäng svenskar som vi har snärjt), och rödvin. Jag har lyckats städa, diska, tvätta, yoga, och ta långa, efterlängtade bad. Jag har svurit över hur långt mitt hår har blivit, men jag har inte lyckats klippa mig än. Jag har också ibland öppnat mail-programmet, ryggat tillbaka vid åsynen av alla miljarder mail som behöver svaras på, och sedan raskt klickat på x-knappen, och återgått till Stars Hollow istället. Heh.

Jag har också tillbringat rätt mycket tid med att ströva. Längs med floden. Med cykeln till och från Starbucks. För det har varit fantastiskt väder här. 10-12 grader och helt klart vårvibbar.
Vårt lägenhetskomplex i vårsol, till exempel!


Eller kvällssol vid Kamogawa-floden. Inte så pjåkigt.

Och nu ska jag och Lisa iväg till Tokyo inom några timmar. Måste förbi och säga hej till min stipendiefond en sista gång innan jag åker och ska då också passa på att hälsa på lite svenskar och andra småa och goda som befinner sig i området. Så, jag förblir incommunicado ett tag till. Men jag har det ändå rätt bra, nu när tentorna är förbi. Jag och Lisa förundrades lite över att vi inte har behövt sätta en fot på biblioteket på flera dagar nu. Åh, vilken lyx, liksom.