Okej, jag var så illa tvungen - uppmuntrad av Mamma Lisa - att bekänna mig besegrad av den ihärdiga hostan igår natt och strunta i fotbollen. 

Jag kan höra hur världen kollektivt kippar efter andan, och tro mig, jag var lite förvånad själv, men jag känner mig faktiskt bättre idag, så det var nog det enda rätta. Dessutom förlorade vi, i förlängningen, så jag hade antagligen bara blivit frustrerad av att se matchen. Och Jessica (bless her soul) höll mig uppdaterad medan matchen pågick. Cheers, mate!

Annars tänkte jag egentligen bara uppdatera väldigt snabbt med lite saker som jag glömde igår:

Jag har ordnat med mobiltelefon. (Vissa har redan upptäckt detta, skulle jag gissa, men för er andra är det nog nytt.) Så jag är numer tillgänglig även offline. Även om jag kanske inte kommer använda den massor, för kostar pengar. Men sms kan jag skicka och ta emot. Så, YA-YA, som vi Hobos säger. 

Telefonnummer : +81 90 9168 8541

Man kan även maila mig direkt på mobilen på linnea(snabel-a)softbank.ne.jp (för japanerna kör mobil-mail mycket mer än sms) och jag kan teoretiskt maila från mobilen. Jag måste dock säga att jag föredrar dator-mail. Om det inte är något akut. För det är djävulskt krångel med att skriva icke-japanska mail från mobilen. Bara så alla vet.

Jag har en adress också. Jag har suttit på den i nästan en månad nu och tänkte att det kanske vore dags att lägga upp den här också. Heh. Nå, här kommer den i alla fall: 

Shugakuin Internation House #319, Kyoto University 

1 Icchoda-cho, Yamabana, Sakyo-ku

Kyoto 606-8007

Japan

(Post uppskattas alltid. *hint-smidig-som-en-ångvält-hint*)

Och så en sista sak, mest för älskade mor min: Jag har fått fräknar! Så någonstans är det vår. :)

Forfarande här

Orsaken till att jag varit MIA senaste tiden (snäppet mer incommunicado än vanligt, det vill säga) är tvåfaldig.

För någon vecka sen blev jag tillfrågad av en av mina lärare från Stockholm om jag kunde tänka mig ha några fingrar med i ett svenskt konstprojekt. En student från Beckmans som vill visa upp sitt avslutningsprojekt i Tokyo i höst. Yes, självfallet, sa jag. Kunde jag tänka mig översätta en mini-bok på fem-sex sidor som tillhör projektet, från svenska till japanska? Yes, visst, fem-sex sidor klarar jag, bring it on. Bra erfarenhet, ser bra ut på framtida cv, jag får stå med i boken, jag får ett exemplar av boken, jag främjar konsten (HÖH) - enbart positivt lät det. 

Tills jag fick projektet mailat till mig och läste stycken som: "Dragspelet är av märket Giulietti med stradellabas från 1942 och spelas i skift för att hålla verkligheten på armlängds avstånd. För att bli valvatten måste valoljan rinna genom fingrarna, bakom tangenternas tonstockar, förbi stämplattorna, in i bälgen och ut ur grillen tills durackorden skilt polyper från polymerer och fiskarnas färger är fler än du kan uttala i ett andetag."

Och reagerade: O.O

Ungefär.

Men jag miströstade inte. Jag slog i uppslagsverk, satt uppe sent på nätterna, åt mycket minimunkar och lyckades efter en del om och mycket men (och stöd, bland en hel del skadeglatt fnitter, från Lisa) att översätta till hygglig japanska. 

Jag slet mitt hår, dock.

När översättningspärsen var över och jag trodde jag skulle kunna bli lite ledig och redo att njuta av Kyoto i allmänhet, och det fina vädret i synnerhet, då lyckades jag dra på mig en bautaförkylning.

Förkylningen har vandrat bland utbytesstudenterna senaste veckorna och jag har varit lätt orolig för att Den ska nå mig. När Lisa blev sjuk och inte jag trodde jag att Den hade hoppat över mig, bara knackat på hos the Infidels, eller nåt. Jag hade klarat mig. Cheated death, liksom.

Men, åh nej. Fördröjd reaktion, bara. Och tydligen innebar den fördröja reaktionen att Den bara haft mer tid att gro och sätta sig fast. Så nu sitter jag och hostar slem och mår suboptimalt. Jag skolkar också från skolan idag, till skillnad från alla japaner som istället för att vila sig friska hemma går på föreläsningarna med munskydd (för att inte smitta andra, förstås. Det finns inga gränser för hur artiga japaner kan vara) och febrig glansiga ögon och försöker hosta så tyst som möjligt. Not for me, detta. Jag vältrar mig i Det istället, halsar bruna, trögflytande japanska mediciner och planerar vara fullt bra i natt. Till Champions League. Mitt prioriteringssystem är fullt utvecklat.

Förutom detta har jag lyckats köpa en kamera, all min kurslitteratur (2-3000 sidor sammanlagt. Allt på japanska. Jag kommer förgås när det blir tentaperiod och det är meningen att jag ska läsa igenom alla böcker.), och mer nöjesböcker, både japanska och engelska. Min bokhylla börjar se inbodd ut. Melikes.

Jag och Lisa har också varit på en nästan obeskrivlig japansk "fest". Konpa (conversation party? combined party? vi har inte riktigt luskat fram ordets ursprung än), kallar japanerna det, och det är typ, ja, mingel med mat och aktiviteter. 

Varningslampa!

Mingel med japaner? Har ni träffat japaner? De är sämre än svenskar på att mingla, och de dricker betydligt mindre. Så det är stelt och awkward och ingen vet vad de ska säga. Det blir mycket skruvande på sig, pekfingrar som trycks mot varandra i bästa Hinata-stil, och framstammade "So, you're from Sweden? It's, like, uhm - konstpaus - cold there, right?"

Detta konpa hölls i en matsal på kampus. Yes. 

Det bjöds på mat, lite öl, en hel del te och ballonger. Och underhållning. Vi spelade bingo. (I kid you not.) Tre trollkarlar-in-the-making jonglerade, tricksade och var allmänt små och söta. Jag var imponerad, helt klart. Men det kändes väldigt mycket som ett barnkalas, eller som en wm-data-julgransplundring back in the day. 

Plötsligt släcktes lamporna, discolights slogs på och alla manades upp till rummets mitt för dans. Eh? Fullständigt allvarliga var de, så till slut dansade vi (till moderna hits som Mr Vain och No Limits med flera), och hade faktiskt kul. Tills 2130 på slaget, då lamporna tändes igen och festen var slut. Dags att gå hem, fast först skulle en utvärderingslapp om hur festen/organisationen/maten/musiken varit fyllas i och gruppfoto skulle tas.

Man måste nästan ha varit där för att tro det.

Så efter fyra veckor är jag fortfarande mitt uppe i invänjningsprocessen. Och jag försöker fortfarande samla på mig allt det där som man behöver för att överleva, nästa steg blir en laptop. Jag och Lisa åker upp till Tokyo över helgen för att hälsa på min stipendiefond, och för att det är Golden Week (den enda veckan i Japan då ALLA japaner är lediga), och där finns teknikprylar så det räcker och blir över. Jag har fått IBM Lenovo tipsat till mig (tack, btw!) och såg en Sony som verkade nätt och bra. Men är det någon som vet något om Sony datorer egentligen? 

Well, mata ne (som japanerna säger)!

Krösus in the making

Bästa nyheten hittills:

Mitt stipendium har kommit! Och jag har lyckats öppna japanskt bankkonto! Detta, mina vänner, innebär att jag helt plötsligt har snuskigt mycket pengar. Så nu blir det snarast möjligt mobil, kamera och dator för hela slanten (eller, ja, en del av slanten i alla fall, för det är verkligen nästan lite oförskämt mycket pengar jag får här i början. Inte för att jag klagar, märk väl.)

Annat som hänt senaste veckan - i korthet.

• har lärt mig rosta bröd i stekpannan
• har lärt mig tillaga hyfsat goda saker av tofu (för det är svinbilligt)
• har lärt mig äta svamp (för är också svinbilligt, och japansk svamp var faktiskt inte alls lika läbbig som svenska champinjoner (mat-tema much?))
• åt pannkakor (Lisas hemmagjorda. Omg, Mamma Lisa, eller vad?) och det lättaste sättet att äta visade sig vara med pinnar. Kände mig nästan som en landsförrädare.
• har haft min första riktiga utekväll här i Japan. med öl (Kilkenny!), plommonvin, och, yes, you know it, tequila. Behöver det nämnas att det var Great Success? (förutom att vi var en del möra dagen efter.)
• har lärt mig att cykla i regn. Med ett krampaktigt grepp om styret i ena handen och ett paraply i andra. Det må låta simpelt, men det är förrädiskt vingligt. Jag åkte in i ett flertal väggar och hade sönder mitt paraply första gången jag försökte mig på det. Not Quite So Great Success. Men nu har jag ett nytt (och finare!) paraply och kan cykla till och från skolan, även i regn, utan några som helst problem. Mina l33t ninja skillz är i utvecklande. Snart har jag bemästrat näktergalsgolven också. Word.

Ok, that's all folks. För idag.

foto-spam 3/update

Så, livet fortsätter här i öster. Har varit här i nästan exakt två veckor nu, och det känns både mycket längre och mycket kortare. Men det börjar peka uppåt lite mer än det gjorde innan. Förhoppningsvis. 

Jag fick tillbaka resultaten från mitt japanska Placement Test, och det gick faktiskt tyvärr ungefär lika illa som jag hade tänkt mig - men det betyder att jag den här terminen kan slappa lite på mina japanska lektioner, och att jag kan repetera saker istället för att behöva kämpa en massor här också. Det räcker att jag måste läsa ögonen blodiga för att klara mina kurser i sociologi och liknande, känner jag. Man kan inte ta i hur mycket som helst. (Yes, yes, jag är mycket bra på att övertala mig själv att saker är precis som de bör vara. Jag lär mig mer och mer av detta positiva tänkande.)

In other news, har köpt västerländska bestick. För jag stekte spegelägg häromkvällen till middag och märkte först när jag satt mig ner för att äta att jag bara hade pinnar. Så det var lite spännande. Jag har också tvättat för första gången. För på väderleksrapporten sa de att idag var en mycket bra dag för tvätt, då det skulle vara dagen med finast väder denna vecka. Så, when in Rome = Linnea tvättar. Bara att försöka förstå de japanska inställningarna på det monster till tvättmaskin jag har stående på balkongen var dock ett äventyr i sig. Men det gick, och nu hänger kläderna där från klädstrecken och doftar och försöker torka i nattluften.

Säsongen för körsbärsblom börjar lida mot sitt slut här i Kyoto, men det betyder inte att det blir mindre vackert för det. Istället för att det sitter myriader med små rosa och vita prickar i träden faller alla små blad ned och lägger sig som snö överallt. Melikes.

Att det officiellt bör vara slut med Hanami (körsbärsblomstittandet) innebär inte heller att man inte längre kan ha så kallade Hanami-partys. Här träffade vi vår första klubb från Kyoto University - en sorts promenad/se världen/ät mat tillsammans-grupp - Nest to Nest. Sjukt trevliga japaner, och mängder med fantastisk hemmagjord japansk mat.

Jag och Lisa ska helt klart joina. Vi ska ut med dem både på fredag - på såkallat Nomikai (drick-tillsammans-träff) - och på söndag, då det är riktig utflykt.

Jag lyckades också få ett smeknamn under detta Hanami (eller, ja, Lisa använder det): Kakan. Det var en söt liten japansk tjej som, när jag sträckte mig efter en japansk cookie att smaka på, menade att jag och denna lilla bleka, runda kaka liknade varandra. Komplimang som var lite lost in translation? Förolämpning väl inlindad? Hon menade att det absolut var en komplimang - jag var söt som en kaka eller något liknande japanskt - men, ja, jag var lite tveksam där i början. Lisa däremot höll på att fnissa sönder sig. Och har kallat mig Kakan sen dess.

Jag har inte helt bestämt mig om jag är nöjd eller missnöjd än.

Vi fick inte bara mat, heller, utan fick också pröva på Catch ball - en sorts baseball-extremt-light. Man har varsin baseball-handske och så kastar man fram och tillbaka. Det är allt. Men det är oväntat och överraskande kul, faktiskt. Och jag var kung på det, självfallet. (Eller, nåt liknande. :)

Jag mitt i Kamogawa-floden som rinner tvärs genom Kyoto. Det här är alltså en typ av bro som faktiskt används av japaner som ska ta sig över. (Även om det självfallet också finns vanliga broar. Hur kul som helst ska vi inte ha det.)

Och här. The biggest news of all: Man kan se på fotboll i Kyoto. SCORE. Och det finns till och med pubar som kommer ha öppet sena nätter (eller tidiga mornar - poh-tay-to, poh-tah-to, liksom.) Waffle's very happy.

Och, ja, nu låter detta som mycket alkohol (men det är det inte, egentligen), men jag och Lisa har inhandlat plommonvin och sitter här och njuter av det och solskenet i ett Kyoto som idag var nästan sommarvarmt (tvättvädret). Sedan såg vi lite Gilmore Girls (för vad är livet egentligen utan lite Gilmore Girls, I ask of you) och hade överhuvudtaget en väldigt bra kväll.

/end whine

Okej. Jag har tagit mig i kragen, jag har bitit ihop, jag har skärpt mig, försökt se saker från den ljusa sidan och haft liknande klyschiga saker för mig. Och, ja, det känns väl en aning bättre. (När jag blundar och håller för öronen.) Förutom när jag tänker på mitt placement test i japanska, vilket var gråtfärdig-görande svårt. Men det tyckte Lisa också, så det är betryggande, då kanske vi förhoppningsvis kan hamna i samma grupp. Titta, positivt tänkande - jag blir bättre och bättre på det.

Hjälper också att jag lyckades bli uppraggad av sju hjälpsamma medicinstuderande japaner idag på min hopplöst svåra kurs i psykoanalys. En av dem tog till och med anteckningar åt mig! (Utan min vetskap, bör tilläggas. Jag är inte fullt så pass mycket slavdrivare. Än.) Han skrev ned både de japanska uttrycken och la till fina utvecklande teckningar och förklaringar på engelska runt om. Och menade att jag skulle maila om det var något alls som jag hade problem med. Jag smälte. Och återfick hoppet om mänskligheten.

(Sen gick jag på nästa föreläsning och fick galna uppgifter som jag omedelbart måste bli japan för att klara, och sen nästa föreläsning där jag under 90 minuter förstod ungefär tre ord av vad som sades. Men, positivt tänkande = jag registrerar det knappt.)

Mitt och Lisas sociala liv utvecklas också. Vi ska strax ha pannkakskväll (läs: Lisa steker pannkakor, Linnea dricker öl) med ett par andra utbytesstudenter i huset, och vi är fullbokade i helgen. Vi ska iväg med två olika Kyoto Universitet-grupper, en på lördag och en på söndag, och njuta av körsbärsblommen (läs återigen: Linnea dricker öl). Lördag kväll ska vi sen scouta downtown Kyoto efter de två sportbarer vi hört viskas om. Vi har även hört det trummas via djungeltelegrafen att de kanske har öppet nattetid när det är stora matcher. wh00t! Score, om det är sant, helt klart (även om en Guinness kostar knappt 70 kronor).

Så, the jist? Inget seppuku för mig. 

Ännu. 

Regnet efter solskenet

Gloom. Doom. Monsoon.

Okej, jag medger att detta är en viss överdrift, men, ugh, den är inte så stor. Idag har varit något av en chock för oss båda.

Jag vaknar imorse efter en ganska orolig sömn - har vridit och vänt mig en del och drömt underliga saker - och har den segaste morgonen hittills i Japan. Kravlar mig efter en del om och men upp ur sängen och drar undan gardinerna. Himlen är grå. Träden svajar lite suspekt. This does not compute, det var ju sommar igår. Vädret måste ha morgonsnuva, rationaliserar jag medan jag klär mig i tunna lager, precis som jag ibland kan var lite täppt i näsan på mornarna.

Bereder misosoppan till frukost - bränner mig på det kokande vattnet. Packar väskan för dagens äventyr och kommer över något kletigt och brunt och äckligt - min (numer mosade) banan från gårdagens utflykt har spridit sig i hela väskan. Jag är inte fullt nöjd med starten på veckan, men jag rycker upp mig; Japan here we come, liksom!

Så Lisa och jag styr kosan mot skolan för vi har lite papper att putta runt. Våra supervisors måste skriva under ett dokument som vi behöver för vårt boende. Yay, japansk byråkrati, fullständigt onödigt, supervisorn bara skriver under på att jag skrivit under på att jag ska ockupera mitt rum ett år och att rummet efter denna pärs kommer må liknande som innan. Dude, jag är 22, borde det inte räcka med min underskrift? Nej. Uppenbarligen inte. 

(Min supervisor heter Nagata Motohiko - 永田素彦 - btw, och är i princip blygare än vad jag är, så det ska bli mycket intressant att se hur vi kommer kunna kommunicera.)

Hursomhelst, under skriver han och lyckas samtidigt att blygt informera mig om att det fr.o.m idag pågår ett slags 'shopping week' på universitetet - dvs. att man kan prova på kurser innan man registrerar sig. Med andra ord: 'Bäste utbytesstudent, dags att börja vara seriös och gå i skolan istället för att bara lalla runt med Burt (min fina, blåa cykel) och Lisa i Kyoto och dricka öl med random japaner."

What, typ?! Vi skulle ju ha massor med tid att bläddra i kataloger och välja kurser medan vi i sakta mak vänjer oss vid Japan. Not so, not so.

Han upplyser mig också om att hans kurs i socialpsykologi börjar onsdag morgon 845 med tillhörande seminarium onsdag 1300. Score, egentligen, men stolpskott också för seminariedelen innefattar bland annat ett moment där studenterna måste hålla ett anförande. På japanska.

Så, dubbel panik.

(Plus, stipendiet kommer inte förrän jag ordnat bankkonto, vilket är svårt att ordna utan sitt gaijin-kort, vilket kommer först om två veckor. Så, triss i panik. Jag ska dock försöka tjata/böna och be/gråta/vålda mig till ett bankkonto för det här med totalt beroende av Mamma Lisa är charmigt och trevligt ett tag - speciellt som hon är extremt good sport - men, ohållbart i längden.)

Jag märker dessutom på väg att möta upp Lisa att det droppar lite på mig och att himlen är mycket mörk. Och att det är kallt. Jag börjar ana ugglor i mossen.

Jag förmedlar min nya oroande information och ser hur paniken, nästan liksom som en fysisk blob, sprider sig från mig till Lisa. Så vi sitter en timme i skolkafeterian och äter vår 10-kronors-ramen och försöker översätta schemat med kurser så att vi kan välja några. Och det går så fruktansvärt dåligt att vi får ont i huvudet och blir helt röda av trötthet. Och detta är alltså bara schemat - inga kursbeskrivningar eller långa texter, nej, nej, bara namnet på kurserna, på professorn, på lärosalen. Vi behöver bara se om vi är intresserade, om kurser krockar, hur vi tar oss till dem, och fortfarande är det så här illa. Kurslitteratur kommer aldrig att funka. Tagit sig vatten över huvud? Någon?

Samtidigt har regnet börjat smattra mot fönstren. Symboliskt eller vad? Och vi har åtminstone en kvart att cykla hem. Saker börjar kännas lite jobbiga. Var det här med Japan verkligen min idé? Och dessutom en idé som jag tyckte lät bra? 

What a difference a day makes, typ.

Foto-spam 2

Ännu ett foto-spam. Från vår helt underbara helg. Sol, turism och cykel. Och ramen, onigiri, och grönt te. Perfektion, ungefär.

Första stoppet var Kinkakuji, ett gyllene tempel. Nyrestaurerat och nyförgyllt. Tydligen kunde man köpa sake med guld (för långt liv och hälsa) från templet under restaurationen. Borde ha kommit ett år tidigare, alltså.

Mera körsbärsblom och följaktligen bilder av oss där vi njuter av körsbärsblommen. Här är vi uppe i Haradani-en, efter den långa cykelturen i bergen.

Detta också från Haradani-en, men från restaurangen där vi tog oss vår ramen-lunch.

Början på vår vistelse vid Yasaka-jinja (tempelområdet) - här är beviset att japansk religion och alkohol går med tätt sammanflätade fingrar: alla vita tunnor är gåvor till templet, och bara sake. 
Körsbärsblom + alkohol = också sant. Japaner som njuter av blomstren med en (eller ett par) burk öl. 

Jag, Lisa och Yakuzan! Ser jag inte överlycklig och nöjd och ut?

Det såldes bläckfisk på spett överallt och japanerna åt det utan några som helst betänkligheter, och efter två öl vågade jag sälla mig till dem. Intressant, men ingen total hit.

Überhelgen och Stora Nyheter

Jag och Lisa har haft en underbar helg. Vi har bara cyklat runt och umgåtts och sett på körsbärsblom och njutit av vårvärmen. I söndags var det varmt att det nästan var lite svettigt i solen, och både jag och Lisa har faktiskt fått oss en liten solbränna (speciellt våra näsor är trevligt röda, vilket får oss att se ständigt lite fulla ut).

Lördag åkte vi till Kinkakuji där vi njöt av guldskimret och Ryouanji där vi satt och försjönk oss i tankar en stund vid stenträdgården. Sedan satte vi av mot Haradani-en, ett område känt för sina körsbärsblomträd. På kartan som vi tittat på kom det dock inte riktigt fram hur långt det egentligen var dit, och - vilket är ännu viktigare - hur högt upp i bergen platsen låg, bara att det låg en bit upp. Så när vägen började stiga och bli lite obehagligt brant trodde vi att vi var nästan framme. Haha! Naiva små utlänningar. Detta var endast början. Huffande och puffande och mer än en aning svettiga tog vi oss upp och svor över vägen som på sina ställen steg i 10% lutning. Mycket roligt hade vi. Men vi klarade det och trädgården uppe på toppen (och ramen som vi åt däruppe) var värt det.

Lördag kväll vågade vi oss ut på vår första japanska bar. Vi tog cyklarna och hoppade in på första bästa. Det visade sig vara en liten, liten kvarterskrog där alla kunder är stammisar, så vi blev grundligt uttittade och sedan minst lika grundligt, och lite onyktert, utfrågade. Jag var pinsamt blyg. Jag satt mest och var röd i ansiktet och gömde mig bakom min Asahi (och blev därmed än mer röd, förstås). Men Lisa skötte det hela beundransvärt bra och så småningom blev det mindre och mindre läskigt. På väg hem upplevde jag min första onyktra cyklingsfärd - mycket intressant, och förvånansvärt stabilt. Tydligen är det verkligen så att när man lärt sig cykla har man lärt sig cykla, och det kan man sen, liksom. Jag var nöjd.

Söndag åkte vi och inhandlade hanko så att det ska bli lätt att skriva under/stämpla officiella papper, vilket är vad japaner som oftast gör. Självklart hade de inte Linnea, för det är ett namn som japaner tycker är ytterst konstigt, så jag fick bli Rin-san, eller Hayashi-san istället (林, vilket betyder 'en mindre skog'). Lisa finns ju även på japanska, så hon fick de traditionella tecknen (理佐) för namnet. Så nu kan vi klara allt här i öst (förutom att förstå och göra oss förstådda, förstås. Men, petitesser, yo.)

Efteråt strövade vi igenom Sanjô-dori - Kyotos största och mest trafikerade shoppinggata i jakt på en megabokhandel (som vi failade att finna, men vi hittade två andra, så, no worries) och vi lyckades båda bygga ut våra bibliotek. Great success. Bland annat fann jag en introduktion till kriminologisk sociologi, första Harry Potter-boken och också the Fellowship of the Ring på japanska. Great success, indeed.

Efter en Iced Café Mocha från Starbucks, avnjuten vid flodkanten av Kamogawa, grävde vi fram våra cyklar ur fyrdubbelparkeringen och satte av för att utforska Gion - det historiska nöjeskvarteret. Eftersom det var packat med japaner och en hel del turister dumpade vi cyklarna vid första bästa tempel och gick in på tempelområdet för att titta lite, fullt inställda på att sedan dra vidare och se allt annat av vikt i Gion.

Men, körsbärsblom + söndag kväll = ett tempelområde fyllt till bristningsgränsen med japaner, matstånd, blommande rosa och vita träd, och kameror viftandes i kvällssolen. 100% överväldigande och fascinerande. Och vi var fast för kvällen. Tydligen hör 花見 (hanami - att se (körsbärs)blommor) oskiljaktigt ihop med alkoholkonsumtion för en japan - och, when in Rome, liksom. :)

Så vi köpte öl. Och studerade japaner. Det är här de Stora Nyheterna kommer in. 

Jag fick genast syn på en mycket intressant japan. Välsittande kostym, lite smakfullt bling-bling, välfriserad. Yakuza, måhända? 

Weeell. Han och hans vän, fyllda av flytande mod, kom över och satte sig. (Let the record show att det inte var jag som initierade kontakt! Speciellt, låt mamma se detta!) Jag gnuggade dock händerna och gnydde inombords. Efter lite blaj blaj undrade de vad vi gör och studerar på Kyoto Universitet. Kriminologi! sa Linnea glatt. Kriminologi? undrade Yakuzan. Själv var han 'hanzaisha' (kriminell) menade hans vän. Han själv föredrog att jämföras med Lupin III. Jag höll på att smälla av. Det var tyvärr inte riktigt läge att fråga ut ytterligare, men jag ser det som mycket positivt att han inte direkt sprang ifrån mig när jag nämnde intresse för brott och att han drogs till oss. Kanske kommer gå att prata med viss Yakuza iaf. På ett för mig helt ofarligt sett (återigen, mor, läser du detta?).

Vi fick även kontakt med en grupp reggae-japaner som bjöd in oss till deras reggae-bar och två rugby-pojkar. Men höjdpunkten var redan nådd. Sedan var det dags för halv-onyktert hemcyklande. Utan att åka vilse (bara tack vare Lisa, helt klart). All in all, mycket angenäm helg.

Litet fotospam, så att ni ser att jag lever och inte bara behöver tro mitt ord.

När jag och Lisa - små, osäkra och nervösa inför, ja, allt, egentligen - tog våra första, stapplande steg in på Kyoto Universitets campusområde möttes vi av detta. Skolans cheerleading-team. Stora trummor, små flickor i traditionellt amerikansk klädesdräkt och pojkar i skumma svarta outfits som skrek och studsade och viftade med armarna och såg ut mest som flygledare. Vi var lika delar förskräckta och roade.

Våra fina nya cyklar (som vi skaffade oss till mycket bra pris, kan tilläggas) och jag under körsbärsblom.
Vår cykelväg hem från skolan. Fint eller fint eller fint?

Sakura. Shall I compare thee to a summer's day?
Philosopher's path med berget Yoshida i bakgrunden och en jag i förgrunden.

 
Medresenären Lisa, och så jag.

Vi vandrade längs med Philosopher's Path och satte oss ner en stund för att kontemplera, och vad ser vi då, om inte en japan i lotusställning med frid i ansiktet? Och sen, för att göra det hela ännu ett snäpp mer pittoreskt så tar han upp en flöjt och spelar ut i solskenet. Vi njöt. Och fotade.

Konnichiwa!

Ar framme i Japan nu och har tva mycket intensiva, men helt klart bra dagar bakom mig. Hela vistelsen har borjat mycket bra: jag sov i princip hela flygresan hit, lagenheten jag fick ar 30 kvm stor med badrum, kok, balkong, dubbelsang och tvattmaskin och jag behover inte dela med nagon (SCORE, liksom). Daremot fanns absolut ingenting som gjorde lagenheten beboelig. Sa efter en snabb informationsstund gick jag och Lisa (min medresenar och den andra parten i vad som visat sig vara ett superteam in the making) och inhandlade det viktigaste; ett glas, ett par pinnar, en skal for ris, kokskniv, handduk, tval och tandkram. Och, efter att jag upptackte ett lager damm pa toppen av min byra som gjorde mig morkradd, aven lite stadprylar. Sen dammtorkade jag frenetiskt igenom hela lagenheten.

Forutom mina nya kompisar dammrattorna fann jag aven andra husdjur. Ovanpa min bokhylla lag en uttorkad grashoppa lika stor som min tumme. Lisa har dessutom varnat mig for att det kan finnas kackerlackor. For real. Sa uppenbarligen behover jag aldrig oroa mig for att vara ensam. ;)

Efter min stadmani och efter att jag lagt upp min LFC-kalender (sa jag skulle kanna mig hemma, mycket viktigt) gick vi ut och jagade ramen, varefter jag prompt slocknade. Men min nyforvarvade vackarklocka ar guld vard och fungerade perfekt, trots att den ar inkopt pa ett hundra-yen-for-allt-stalle (100 yen = typ 7 kr).

Vi tog oss till skolan idag och fick orientation. Pa japanska forst (vilket gjorde mig extremt nervos) och sen andra delen pa engelska (vilket var mycket mer trevligt). Tydligen ar det skolstart for alla nu och har pa Kyoto Universitet finns det miljoner med studentklubbar av olika slag. Jag och Lisa rakade irra in i ett helt torg fullt med japaner som forsokte ragga forstaarsstudenter till sin klubb. Sa det stacks flygblad i vara hander och ropades 'sumimasen' (eller 'ursakta' for er icke-japaner) och bjods in massor. Bland annat ville cheerleading-gruppen att vi absolut skulle ga med, liksom en grupp dar de spelar en massa mandolin. Vi var skeptiska, men mycket roade. Och jag vagade (efter mycket push av Lisa, bor tillaggas) att fraga mig till ett flygblad fran Kyuudo-gruppen, sa nu kanske det antligen blir av. Duktigt, eller vad?

Vi har ocksa skaffat oss cyklar! En fin rod till Lisa och en fin bla till mig. For det cyklas har ungefar som det cyklas i Uppsala, och skolan ar pa kanske en kvarts cykelavstand fran oss, sa det kandes som en bra investering. Liksom Lisas riskokare. Nog ska det blir japaner av oss ocksa innan dessa tolv manader ar over.

Imorgon ar det dags att registrera sig som 'alien' sa japanska regeringen vet att man hanger har om det hander nagot och polisen vet vad de ska gora om jag ar olaglig. Mycket betryggande. Kan dock ansoka om bankkonto efterat och kan da fa pengar fran min stipendiefond, vilket ar typ kung, for har levt en del pa Mamma Lisa framtills nu. Men det loser sig om nagon vecka forhoppningsvis.

Men ska nu rora oss hemat, for ar en del att cykla tillbaka och vi hade egentligen inte riktigt tankt fastna pa ett internetcafe (vi hade lite inkop att gora, men, vi tar dagen lite som det kommer - bland annat promenerade vi idag ocksa i tva timmar langs med philosopher's path och doftade pa korsbarsblom under myriader av korsbarstrad. Istallet for att kopa exempelvis en mugg till min tandborste eller kniv och gaffel.)

Ttyl (typ.) Bai bai.