Så, livet fortsätter här i öster. Har varit här i nästan exakt två veckor nu, och det känns både mycket längre och mycket kortare. Men det börjar peka uppåt lite mer än det gjorde innan. Förhoppningsvis.
Jag fick tillbaka resultaten från mitt japanska Placement Test, och det gick faktiskt tyvärr ungefär lika illa som jag hade tänkt mig - men det betyder att jag den här terminen kan slappa lite på mina japanska lektioner, och att jag kan repetera saker istället för att behöva kämpa en massor här också. Det räcker att jag måste läsa ögonen blodiga för att klara mina kurser i sociologi och liknande, känner jag. Man kan inte ta i hur mycket som helst. (Yes, yes, jag är mycket bra på att övertala mig själv att saker är precis som de bör vara. Jag lär mig mer och mer av detta positiva tänkande.)
In other news, har köpt västerländska bestick. För jag stekte spegelägg häromkvällen till middag och märkte först när jag satt mig ner för att äta att jag bara hade pinnar. Så det var lite spännande. Jag har också tvättat för första gången. För på väderleksrapporten sa de att idag var en mycket bra dag för tvätt, då det skulle vara dagen med finast väder denna vecka. Så, when in Rome = Linnea tvättar. Bara att försöka förstå de japanska inställningarna på det monster till tvättmaskin jag har stående på balkongen var dock ett äventyr i sig. Men det gick, och nu hänger kläderna där från klädstrecken och doftar och försöker torka i nattluften.
Säsongen för körsbärsblom börjar lida mot sitt slut här i Kyoto, men det betyder inte att det blir mindre vackert för det. Istället för att det sitter myriader med små rosa och vita prickar i träden faller alla små blad ned och lägger sig som snö överallt. Melikes.
Jag och Lisa ska helt klart joina. Vi ska ut med dem både på fredag - på såkallat Nomikai (drick-tillsammans-träff) - och på söndag, då det är riktig utflykt.
Jag lyckades också få ett smeknamn under detta Hanami (eller, ja, Lisa använder det): Kakan. Det var en söt liten japansk tjej som, när jag sträckte mig efter en japansk cookie att smaka på, menade att jag och denna lilla bleka, runda kaka liknade varandra. Komplimang som var lite lost in translation? Förolämpning väl inlindad? Hon menade att det absolut var en komplimang - jag var söt som en kaka eller något liknande japanskt - men, ja, jag var lite tveksam där i början. Lisa däremot höll på att fnissa sönder sig. Och har kallat mig Kakan sen dess.
Jag har inte helt bestämt mig om jag är nöjd eller missnöjd än.
Och här. The biggest news of all: Man kan se på fotboll i Kyoto. SCORE. Och det finns till och med pubar som kommer ha öppet sena nätter (eller tidiga mornar - poh-tay-to, poh-tah-to, liksom.) Waffle's very happy.
2 comments:
aahh va härligt de låter såklart...du skriver så bra gumsan! me miss u // jessica
Kan du inte börja skriva ngt skönlitterärt om Japan, om dina drömmar, kopplingar dit, resan, längtan, vistelsen, etc. ?Allt som händer nu, parallelt med allt som hände en gång, som lever kvar i dig, som en del av dig i dig, som du blir fri av ev,, på vilket sätt, etc. Kanske börja med "In medias res"? Jag drömde om det nämligen att jag hjälpte till att publicera den. Var stor succé, kan jag tala om för dig... Även på kroppsnivå! Härligt att få läsa om allt som händer dig på ett så underhållande, "eloquent" sätt!
Stor puss och puss och lite mer puss, + kram!
Post a Comment