TERROR (ON UNNAMED STREET, för så fungerar postsystemet i Japan)

Det otänkbara - det jag och Lisa ibland i lite sådär morbid förväntan och kismet-underkastelse spekulerat om men då också snabbt spottat tre gånger, tagit i trä och kastat salt över axeln för att förhindra - har hänt.

Nej, det är inte det faktum att skolan börjat och vi än en gång måste sätta oss i skolbänken och försöka börja lirka med hjärnan att ta in lite information till så att den blir redo för sista-minutens panikpluggande inför tentor i januari. Och nej, det är inte heller det faktum att jag bloggar igen efter långt uppehåll.

Det är inte heller den ekonomiska krisen. Eller ett möjligt demokratiskt slut på den amerikanska valsagan.

Nej. Det är större än så.

Ikväll, runt, eh, 0:30 ungefär, hade jag ned min Starbucks-mugg från Sapporo i golvet. 

*insert gasp and end of the world right here*

Nu inser jag förstås att det hade kunnat vara värre. Örat ligger i fyra (förhoppningsvis) ihopklistringsbara delar. Hade jag haft riktig otur hade hela muggen kunnat dö. Men det var ju också tvunget och naturligtvis muggen från allra längst bort som skulle fara i golvet. 

Yappari, som Lisa skulle säga.

(In other news, jag lever, jag lovar! Jag har bara haft massor för mig. Bland annat har jag gått runt och frusit i den kalla Kyotohösten. Idag, till exempel, hade vi runt sådär 25 grader och sol. Mwahaha. Jag saknar inte det svenska vädret just i denna stund, om jag ska vara helt ärlig.)