Okej, jag medger att detta är en viss överdrift, men, ugh, den är inte så stor. Idag har varit något av en chock för oss båda.
Jag vaknar imorse efter en ganska orolig sömn - har vridit och vänt mig en del och drömt underliga saker - och har den segaste morgonen hittills i Japan. Kravlar mig efter en del om och men upp ur sängen och drar undan gardinerna. Himlen är grå. Träden svajar lite suspekt. This does not compute, det var ju sommar igår. Vädret måste ha morgonsnuva, rationaliserar jag medan jag klär mig i tunna lager, precis som jag ibland kan var lite täppt i näsan på mornarna.
Bereder misosoppan till frukost - bränner mig på det kokande vattnet. Packar väskan för dagens äventyr och kommer över något kletigt och brunt och äckligt - min (numer mosade) banan från gårdagens utflykt har spridit sig i hela väskan. Jag är inte fullt nöjd med starten på veckan, men jag rycker upp mig; Japan here we come, liksom!
Så Lisa och jag styr kosan mot skolan för vi har lite papper att putta runt. Våra supervisors måste skriva under ett dokument som vi behöver för vårt boende. Yay, japansk byråkrati, fullständigt onödigt, supervisorn bara skriver under på att jag skrivit under på att jag ska ockupera mitt rum ett år och att rummet efter denna pärs kommer må liknande som innan. Dude, jag är 22, borde det inte räcka med min underskrift? Nej. Uppenbarligen inte.
(Min supervisor heter Nagata Motohiko - 永田素彦 - btw, och är i princip blygare än vad jag är, så det ska bli mycket intressant att se hur vi kommer kunna kommunicera.)
Hursomhelst, under skriver han och lyckas samtidigt att blygt informera mig om att det fr.o.m idag pågår ett slags 'shopping week' på universitetet - dvs. att man kan prova på kurser innan man registrerar sig. Med andra ord: 'Bäste utbytesstudent, dags att börja vara seriös och gå i skolan istället för att bara lalla runt med Burt (min fina, blåa cykel) och Lisa i Kyoto och dricka öl med random japaner."
What, typ?! Vi skulle ju ha massor med tid att bläddra i kataloger och välja kurser medan vi i sakta mak vänjer oss vid Japan. Not so, not so.
Han upplyser mig också om att hans kurs i socialpsykologi börjar onsdag morgon 845 med tillhörande seminarium onsdag 1300. Score, egentligen, men stolpskott också för seminariedelen innefattar bland annat ett moment där studenterna måste hålla ett anförande. På japanska.
Så, dubbel panik.
(Plus, stipendiet kommer inte förrän jag ordnat bankkonto, vilket är svårt att ordna utan sitt gaijin-kort, vilket kommer först om två veckor. Så, triss i panik. Jag ska dock försöka tjata/böna och be/gråta/vålda mig till ett bankkonto för det här med totalt beroende av Mamma Lisa är charmigt och trevligt ett tag - speciellt som hon är extremt good sport - men, ohållbart i längden.)
Jag märker dessutom på väg att möta upp Lisa att det droppar lite på mig och att himlen är mycket mörk. Och att det är kallt. Jag börjar ana ugglor i mossen.
Jag förmedlar min nya oroande information och ser hur paniken, nästan liksom som en fysisk blob, sprider sig från mig till Lisa. Så vi sitter en timme i skolkafeterian och äter vår 10-kronors-ramen och försöker översätta schemat med kurser så att vi kan välja några. Och det går så fruktansvärt dåligt att vi får ont i huvudet och blir helt röda av trötthet. Och detta är alltså bara schemat - inga kursbeskrivningar eller långa texter, nej, nej, bara namnet på kurserna, på professorn, på lärosalen. Vi behöver bara se om vi är intresserade, om kurser krockar, hur vi tar oss till dem, och fortfarande är det så här illa. Kurslitteratur kommer aldrig att funka. Tagit sig vatten över huvud? Någon?
Samtidigt har regnet börjat smattra mot fönstren. Symboliskt eller vad? Och vi har åtminstone en kvart att cykla hem. Saker börjar kännas lite jobbiga. Var det här med Japan verkligen min idé? Och dessutom en idé som jag tyckte lät bra?
What a difference a day makes, typ.
3 comments:
Aah, Linnea! Många varma tröstkramar! Det låter onekligen olycksbådande med skolan och den där japanskan O_o MEN "It can't rain all the time" som Eric Draven så välmenande uttryckte sig, och som jag håller fast vid när mörker tornar upp sig. Jag tror att det mycket väl kan vara svårt, i början, men samtidigt har folk klarat det tidigare och du är inte dummare än dem :D Jag är i hoppfull-mode dock, för Rory ska börja Yale igen ^^ men min uppsats ska vara inne den 28 april, och jag har inte ens bestämt mig än >< Har läst klart Potter 5, så nu börjar det okända! Och det var roligt att se hur bra ni haft det och hur fint det är! ^^ Ge inte upp, liten ^.~ /Ninnan
Min Linsen-bimsen! Det låter "lite" jobbigt med kurser och dylikt. Det måste finnas någon där som ni ska hitta som kommer att vägleda er lite mer i början. Annars kan man ju skriva några rader kanske till Staffan till Stockholm och rådfråga?... Det måste finnas någon lösning på eländet, annars är det ganska dålig stil på hur de mottar gäststudenter. Det kan inte vara sant, eller? Jag blev förstås lite orolig för den Maffia-kopian, men det kommer att lösa sig också, tror jag. Så misströsta inte, Linnéám. Du anar inte hur mycket din mor saknar dig... Mitt i kaoset. Det brukar hjälpa lite, mig i alla fall, om man hör om andras elände, då kan man lättare få rätt perspektiv på sitt eget elände. Så hör här. Vi bor på, i, från flyttkartonger, målarna är här, gör damm, smuts, elände... Dessutom regnar-snöar det i Stockholm och är 2 hela grader!!! Fast inte minus om man nu vill tänka positivt. Var rädd om dig att du inte blir förkyld. Hur kan vi hjälpa? Ska vi skicka lite pengar? Vart i så fall? Om du behöver kläder kan du maila din adress och skickar vi dem.Det brukar vara svårt ibland på helt nya ställen, extra svårt också, men då, just då, när allt känns som mest hopplöst, kommer alltid lösningen. Så det är så. Tappa inte modet, det går upp och ner... Det tröstar en att oavsett hur hopplöst någonting ser ut, det kommer alltid lösa sig till slut, det är bara att vänta, tills stormen lagt sig, och så blir bra igen. Din visa mor med stora livserfarenheter talar, så hör vad som sägs... Stor härlig healande kram! Pussz! Pussz! Pussz!(på ungerska förstås) Mamma Zoli håller också tummarna.
PS: Ja, Japan var din idé, jag sa ju alltid att det var långt borta... Men i för sig, körsbärsblommorna är helt underbara, bara de är värda resan redan!
Ahahaha!
Jag kan hålla dig handen (symboliskt) om du vill. (^_~)
KICK NIPPONS MFKING ASS!
Post a Comment