Übergasp

初雪

Den första snön föll inatt!

Eller, ja, okej, det första snöblandade regnet. Men ändå! Det är nästan en "white Christmas". Ju.
Så jag, Lisa och Hyonik (vår hus-korean), sprang ut kvart över ett och stod med stora ögon och gapande munnar och skrattade och mös.

Och dolde tappert hur vi plötsligt lite längtade hem till våra respektive land där snön faller lite mer regelbundet, och i större mängd.

So this is Christmas!

God Jul!

Jag hoppas ni allihopa har en fantastisk julafton just nu. Kanske precis sett färdigt Kalle? Här är julafton strax över, och trots att den har tillbringats i Japan har det känns som en väldigt lyckad och väldigt svensk jul (även om vi ibland fått improvisera lite à la Pettson och Findus; vår vackra julgran är exempelvis hopplockad av barrgrenar i plast från 100-yens-butiken runt hörnet).

Det har känts konstigt att vara så långt borta från alla som jag vanligtvis brukar fira jul med, men det har varit så fullt upp (jag var till exempel tvungen att gå i skolan i morse! SKANDAL!) att jag har kunnat koppla bort det värsta av det.

Min och Lisas julgran är ungefär bäst. Eller, ja, dekorationerna på den. (Ser mamma twist-chokladen?) Vi har män i vårt träd. För, i Japan växer män på träd. Typ. :)
Vi satte oss ned och hade rådslag och kom efter lite sådär lagom hetsig diskussion fram till 30 män som vi ansåg kunde få kvala in på vår top 30 män of all time. Alexander den Store. Oscar Wilde. Steven Gerrard. Date Masamune. Rasputin. Eddie Izzard. Eklektiskt, men så sant, så sant. Och överraskande dekorativt, så det var väldigt win-win på det hela.


Inte bara det att vår julgran är made of ungefär awesome, vårt julbord gick inte av för hackor det heller. Det formligen dignade! Köttbullar, sill, potatis, hembakt kornbröd, kreativ lösning på julmust (blandning av cola och öl), stilton - vad mer kan två svenskor tänkas behöva? (Ja, julskinka hade ju inte suttit dåligt, kanske. Men jag fick hemmagjord glögg med russin och skållade mandlar, så det var okej ändå.)

Vi har självklart också varit väldigt finklädda, som det passar en julafton, med julklänningar och röda band i håret (för att Madicken är en bra förebild, trots att hon inte är klok). Så på vår strandpromenad (komme man från Uddevalla är det tydligen väldigt traditionellt) lyste vi upp hela området.

Och presenterna. Presenterna! Jag har fått så mycket fint. Jag har fått en Starbucks-termos, böcker, en DVD om Liverpools Champions League vinst och annat väldigt, väldigt, väldigt trevligt. Så julen får tumme upp! Helt klart.

'tis the season to be jolly

Första advent kom och gick, och snart har första december också flugit förbi. Men vi tänkte inte låta det slippa undan från oss utan firande på ordentligt svenskt vis. Således (för det finns ju självfallet ett uppenbart logiskt steg här) åkte vi till IKEA. Och fyllde två stora påsar med förnödenheter, typ pepparkakor, choklad, värmeljus, julskum och sill (inför julmiddagen, förstås.)

Vi var rätt besvikna på japanska IKEAs rent ut sagt patetiska utbud av julpynt, de enda julgranskulor som de hade var svarta. Svarta. Honestly. Och ingen glögg hade de. Men julknäcke och klosterost och ljus som doftar kanel och äpple hade de faktiskt, så vi var rätt nöjda. Köttbullar! Köttbullar fanns också.

Medan vi ändå var i Osaka passade vi också på att gå på fotboll. Osaka Gamba mot Urawa Reds. På riktigt. Utomhus. På en stadion. Inte bara på skärm.

Jag var rosig om kinderna av nostalgiskt mys, och Lisa satt med stora runda ögon och stor rund mun och studsade upp och ner varje gång klackarna klämde i ordentligt från tårna. Och det måste erkännas: de japanska klackarna är fantastiska! Koordinerade, helfärgade och högljudda hela matchen igenom. Säga vad man vill om kvalitén på själva fotbollsspelandet (är ungefär lika spännande som allsvenskan) och långsidorna har sin fair share of typiska japanska fangirls med kameror och 'Kyaaah!'s så fort en spelare kommer i närheten, men norra och södra ståplatserna är det inga som helst fel på.


Lisa gick runt med glansiga ögon hela dagen efteråt och har pratat i vördnadsfulla toner om fotboll, fotboll på riktigt, inte på tv, alltsedan dess.

Så skörden från IKEA och mina och Lisas flinka fingrar och mad skillz i köket resulterade i en väldigt trevlig första advent, med mängder av glögg (som Lisas föräldrar kånkade med sig från Sverige när de var här och hälsade på) och kryddvin (som vi tillverkade i nästintill ren desperation då vi insåg att glöggen aldrig skulle räcka för alla vi bjudit in att fira första advent med oss) och Carola och Jussi och kakorkakorkakor.


Juletid är made of awesome.

Shikoku och Vi

Jag är inte död. Skenet, typ ovan, (och min ihärdiga bloggtystnad) bedrar. Jag lever och jag frodas, mer eller mindre. Kom hem tisdags kväll från en kort liten skolbussresa till Shikoku med 40 av de andra utbytesstudenterna. Jag och Lisa stod egentligen på reservlistan inför resan, men vi tänkte, på ett okarakteristiskt positivt sätt, att vi skulle åka ned till bussen på morgonen och försöka vålda oss på den, utifall att någon inte lyckats vakna eller så. Och vi kom med! Yay. Oförskämd tur. Särskilt som resan var helt gratis. Så, av bar det i sydvästlig riktning. Jag fick flashbacks till mellanstadiebussturer och lärde i den andan ut "Hjulen på bussen" till vår koreanske vän Hyonik (även Monkey Lee kallad).

Första stopp var Himeji Slott. Obligatoriskt foto från bästa fotospotten (vi fick denna utpekad till oss av vår japanska guide, förstås). Notera höstlöven i förgrunden.
Efter Himeji, där jag blev regnad på och därför inte var den mest entusiastiska av turister utan gick runt och längtade tillbaka till bussens immiga rutor och sovmöjligheter, åkte vi vidare ned mot Shikoku. Vi stannade vid bron över vattnet från huvudön (som vi bor på) till Shikoku och var enormt oimponerade. Det fanns ett museum om bron som vi skulle in på. Även där var vi oimponerade. Det är en bro. I metall. Över vatten. Har sett detta förr. Typ. Men vi tog ett halva-gruppen-foto med bron i bakgrunden för att försöka visa lärarna och organisatörerna good will och tacksamhet. Och för att foton gör oss alla glada.


Vi tillbringade natten på ett traditionellt japanskt värdshus, med fantastisk japansk middag och karaoke i matsalen.
Rummen var i traditionell stil med tatami-mattor och futoner, och uppe på taket under bar himmel fanns ett bad med vatten från varma källor i området. Efter middagen var det två timmar då det bara är kvinnor som får bada där uppe, så då smög alla tjejerna upp och tog nattdopp. Som isvak, fast tvärtom, liksom. Hett vatten, kyligt runt kroppen annars. Hur bra som helst. Senare på kvällen uppgraderades resan från mellanstadiet till högstadiet/gymnasiet då vi samlades drygt 10 pers i mitt och Lisas rum och drack öl och pratade, under hyschande med jämna mellanrum.

Morgonen därefter besteg vi ett berg med en miljard trappsteg (1368 st, egentligen, men det kändes mer på något sätt) för att nå upp till ett litet tempel som japaner brukade göra pilgrimsfärder till. Fantastiskt vackert på vägen upp (trots allt flåsande och pustande och svettande)

men själva templet var inte något särskilt efter alla vackra tempel vi kan se dagligen i Kyoto. När vi väl var uppe och jag kunde se tillbaka på stretandet uppåt med ett lite nostalgiskt skimmer, då var det ändå rätt najs dock. Oavsett hur lamt templet var.


Och utsikten däruppifrån var inte fy skam, heller.


Några av de vi besteg berget med (som också råkar vara bra utbytesstudenter). Från vänster: Julien, Goldie, jag, Sascha, Yana och Mama Lisa.När det var dags för lunch gick vi på udon-skola, där vi fick lära oss hur udon-nudlar blir till från mjöl och salt och vatten (och allt annat som antagligen finns i degen) till färdig ätbar mat. Bring it on, liksom! Wish me monsters!

Bland det roligaste och mest udda var att vi fick stå och stampa på degen för att den skulle få rätt konsistens. Vi la degen i en påse, ledarna satte på stamp-musik (à la Ricky Martin) och så stod en hög utlänningar som fån och hoppade och skuttade och trampade för glatta livet.

Martha Steward och Nigella visar stolt (och med Desperate Housewives leenden) upp sina fint och med precision uppskurna nudlar.

Ta-da! Efter några minuters kokning är de redo att ätas! Vi började föra en filosofisk diskussion om huruvida vi borde säga "Itadakimasu" trots att det faktiskt var vi själva som tillverkat och tillagat maten, men den dog rätt snabbt efter att nudlarna hamnade i våra skålar och vi kunde smaka på dem. De smakade egentligen inget särskilt, men vi hade arbetat i våra anletes svett (hah!) för att få dem färdiga så de var bäst i världen. Förstås.

Strax efter det var det dags att åka tillbaka mot Kyoto. Vi var glada, gick med armarna om varandra och dansade och log. Ungefär. Känslan fanns där åtminstone.
Sen slocknade alla som små hastigt utblåsta ljus så fort vi satt oss i bussen. Resan var definitivt approved of.

Buffy = min nya bästa vän.

Afrika-intresset = växer och frodas.

Livet just nu = höstlöv, förkylning, studier, ungersk musik och karaoke med nomi-houdai.

What's the story Morning Glory?

Jag kan inte riktigt förstå att oktober är över. Det betyder att det var två månader sedan jag var i Sverige. Att två månader till av min (vad som nu känns som alldeles för korta) vistelse i Japan är förbi.

I våras och somras var det som om dagar, veckor och månader stadigt staplades på varandra och bildade den tid jag hade tillbringat här, men nu känns det som om dagar, timmar, minuter, sekunder istället dras ifrån tiden som är kvar.

Hermione, jag vill ha din Time-turner! Nu!

In other news:

Nygammalt intresseområde: Afrika.

OCH.


Halloween FTW.

Lat-blogg

Jag = lite latast i världen, så för att summera senaste tiden blir det FOTO-SPAM med några av höjdpunkterna.

Jidai-matsuri i Kyoto. Med samurajer, och kejsare, och andra tuffa japaner mitt i stan.




Nya utbytesstudenter! Några av våra favoriter, från vänster: Sasha, James, Ben. Och så Lisa.


Galen utekväll i Osaka för att fira vår nya Samoanska vän Tuas brors födelsedag. Ja, jag står bakom baren och är bartender. Hur jag hamnade där? Mycket bra fråga. Men jag stormtrivdes.


Samoansk krigsdans. Med samoaner, japaner och andra av blandad nationalitet. För det tyckte de samoanska männen var en bra idé sådär vid tre på natten. Tuas bror är killen i svart linne och färgglad hatt.

Ett av våra nya favoritställen: en detektivbar! Man får dra i en bok i bokhyllan för att öppna lönndörren och så finns där bakom ett dolt rum fullt av tuffa saker. Jag var självfallet helt till mig. Och var tillbaka nästa helg.


Lisas föräldrar är och hälsar på här i Japan (vilket är mycket trevligt, *host-hint-host*). I söndags var det Nara som skulle ses, och eftersom jag inte heller lyckats komma iväg dit än hängde jag på. Bland det tuffaste med Nara är en helt enorm bronsbuddha (Buddhans fingrar är ungefär i människostorlek) och alla tama hjortar/rådjur som vandrar omkring lite varstans i staden.
Så. Det blir nog allt för nu. Jag ska försöka blogga lite oftare, till exempel om hur det går i skolan, med bågskyttet, och den stundande vintern. Men det är ofta mycket snack och rätt lite verkstad vad gäller bloggandet. Sorry för det.

TERROR (ON UNNAMED STREET, för så fungerar postsystemet i Japan)

Det otänkbara - det jag och Lisa ibland i lite sådär morbid förväntan och kismet-underkastelse spekulerat om men då också snabbt spottat tre gånger, tagit i trä och kastat salt över axeln för att förhindra - har hänt.

Nej, det är inte det faktum att skolan börjat och vi än en gång måste sätta oss i skolbänken och försöka börja lirka med hjärnan att ta in lite information till så att den blir redo för sista-minutens panikpluggande inför tentor i januari. Och nej, det är inte heller det faktum att jag bloggar igen efter långt uppehåll.

Det är inte heller den ekonomiska krisen. Eller ett möjligt demokratiskt slut på den amerikanska valsagan.

Nej. Det är större än så.

Ikväll, runt, eh, 0:30 ungefär, hade jag ned min Starbucks-mugg från Sapporo i golvet. 

*insert gasp and end of the world right here*

Nu inser jag förstås att det hade kunnat vara värre. Örat ligger i fyra (förhoppningsvis) ihopklistringsbara delar. Hade jag haft riktig otur hade hela muggen kunnat dö. Men det var ju också tvunget och naturligtvis muggen från allra längst bort som skulle fara i golvet. 

Yappari, som Lisa skulle säga.

(In other news, jag lever, jag lovar! Jag har bara haft massor för mig. Bland annat har jag gått runt och frusit i den kalla Kyotohösten. Idag, till exempel, hade vi runt sådär 25 grader och sol. Mwahaha. Jag saknar inte det svenska vädret just i denna stund, om jag ska vara helt ärlig.)

Roadtrip: extra

Ja, och så förstås det viktigaste av allt:

Starbucks-mugg-skörden.


Stolt är jag. Och ser ni skymten av klocktornet på Sapporo-muggen? Superbt.

Roadtrip: Ooma, Matsushima, och slutet gott allting gott

Vi sov på en parkering i Hakodate (hamnen på södra Hokkaido varifrån vi kunde ta färjan till Ooma) och försov oss så att Lisa fick rusa till biljettluckan för att vi skulle hinna med båten. Och sedan kunde vi vinka av Hokkaido och tacka för allt fint vi fått. Vi vinkade länge, och medan vi stod där och vinkade kom vi överens om att vi antagligen kommer vilja lämna Japan båtvägen när det väl blir dags i mars-april nästa år. Det blir säkert ännu mer tårfyllt än det skulle vara att flyga härifrån, men det känns också som att man hinner säga hejdå ordentligt. Sen vill vi ju båda prova på transsibiriska/transmongoliska järnvägen, så har vi råd skulle det vara ett perfekt avslut på ett väldigt annorlunda år i våra liv. Som ni förstår hade vi gott om tid att tänka där medan vi sade farväl till Hokkaido.


Att det var nästan löjligt sceniskt på vägen därifrån gjorde oss inte mindre benägna att tänka heller. Vi fick det sådär bländande vackert igen.

Och det fortsatte att vara bedövande vackert även i Ooma. Havet låg som ett täcke hela vägen till Hokkaido som man kunde skymta längs horisonten, vattnet var klart som glas och allting var blått - himlen, havet, bergen, allt.

De japanska turister som tagit sig till Ooma tittade lite skeptiskt på oss när vi med barnslig iver sparkade av oss strumpor och skor, kavlade upp leggingsen och vadade ut i det klara vattnet. Men vi var alltför upptagna av snäckskal och fina, lena stenar och sjögräs för att bry oss och efter ett tag log de mest mot oss istället.

Under hela resans gång har jag varit den av oss två som varit lyckligast med maten. Lisa har också varit nöjd, självfallet, men eftersom hon är sån där vegetarian har jag varit den enda som verkligen har kunnat njuta av alla platsers specialiteter då dessa ofta innehållit fisk eller skaldjur av något slag. Lyx i min värld, beklagligt i Lisas. I Ooma kunde jag köpa färsk sjöborre att äta med sked för inga pengar alls. Lyx, lyx, lyx, lyx, och massor med gott trots att det ser suspekt ut.


Efter Ooma, som var inte bara dagens utan också en av resans höjdpunkter, styrde vi kosan mot Matsushima - Tallöarna - en av Japans Tre Vyer.

Av flera anledningar misslyckades dock Matsushima med att imponera på oss. Till att börja med: som svensk blir man inte hänförd av tallar. Man har liksom sett en tall här och där i sitt liv. Vi fäster heller ingen särskild betydelse vid just tallar. För japanerna däremot är tallar förknippade med andlighet, helighet, de är sacred, helt enkelt. Och att då ha en hel ökedja där alla öar är täckta med tallar får japaner att gå i taket medan jag och Lisa, speciellt efter de fantastiska utsikter vi haft under resan (vilket antagligen också är en annan anledning till brist på imponering), lite blasé ryckte på axlarna.
Det var också mulet, så allt var grått. Vilket är lite bummer om det är just natur man ska njuta av. Man kunde liksom känna hur det här skulle vara en mycket häftigare grej om det bara var solsken.

Alla mina bortförklaringar kan dock också ses som att jag efterkonstruerar orsaker till varför jag inte stod och rös av hänryckning i Matsushima, eftersom jag börjar bli så pass indoktrinerad att jag känner att jag bör hänföras av det som japanerna säger att jag ska hänföras av.


Såhär i efterhand, på just detta foto, ser det förstås vackert ut. För det är det också. Men, inte i jämförelse med annat som vi såg. Vi gav oss ju av till den vulkaniska kraterna efter Matsushima, och den slog ju alla tallar, helt och fullt. Där stod jag och gapade hänfört.


Sen så hade vi ju förstås missödet med bilen uppe vid kratern, vilket befläckade upplevelsen en smula.
Och nu är jag ifatt det första inlägget jag skrev om resan, som handlade om slutet av resan, för varför skriva organiserat när man kan göra det icke-linjärt och svårt att följa. Kronologi är överskattat! Typ. Plus, jag tror att man kan fatta det allra största med hela vår resa, nämligen att den var väldigt, väldigt lyckad. Och att liknande saker ska göras igen i framtiden.

Roadtrip: (Aomori och) HOKKAIDO

Vi brakade på norrut och hamnade i Aomori - staden där ingenting finns.

Verkligen.

Man har byggt sig en sevärdhet som staden numera är, diskutabelt, känd för. En stor byggnad i formen av ett A, där också turistinformationen finns belägen, och där man uppmanas att ta sig en titt på Aomoris turistattraktion nr 1 - den A-formade byggnaden. Som faktiskt inte är särskilt cool.

Dessutom. När vi hittade Aomori Station gick vi till första bästa disk för att försöka orientera oss lite i staden. Men:

Leende, rödkindade svenska flickor: "Vart finns närmaste Starbucks?"
Snorkig fröken bakom disken: "I Aomori har vi inget Starbucks."
Jag och Lisa stod med tappade hakor och frågade oss vad vi då hade i staden att göra.

'Inte mycket' kom vi fram till och bestämde oss för att försöka ta oss ännu lite längre norr, bort från Japans huvudö, med färja mot Hokkaido.


Det finns ett speciellt band mellan japaner och transportmedel. Oavsett om det är spårvagn, buss, tåg, flyg eller färja, så är det något med transportmedel som oundvikligt får japaner att börja nicka till för att till sist somna. Vår färja mot Hokkaido var inget undantag. Till skillnad från västerländska bilfärjor som fylls av stolar av olika slag för passagerare att uthärda resan i, är japanska bilfärjors passagerarutrymmen istället stora rum med heltäckningsmattor med kuddar som man kan låna. Så slår man sig ned (för att slutligen lägga sig ned) och sover resan igenom.

Till och med tuffa japanska killar skrevar oblygt och sussar sött - och ljudlöst. Jag vet inte om jag någonsin har stött på en offentligt sovande japan som snarkar.

Vi nådde Hokkaido vid 8 på kvällen och körde genom berg och skog och vatten (tror jag, men kan inte lova för det var kolsvart ute och det fanns ingen vägbelysning ens på motorvägen) ända upp till Sapporo, där vi tillbringade natten på en parkering utanför stan. Och frös för första gången. Vi hade verkligen lyckat ta oss norrut.

Är man i Sapporo, sade man oss när vi gjorde vår sedvanliga recognisering av staden på Sapporo Station, finns det ett par saker man bara ska se. Dessa är Sapporos klocktorn, TV-tornet, ett gammalt regeringshus och den stora helgedomen i staden. Och, självklart, Sapporo ölbryggeri. (Och, ännu mer självklart, Starbucks för att få en Sapporo-mugg.)

Vi lyckades med alla dessa utom helgedomen, för vi tänkte att, what the hell, vi bor i Kyoto. Det är templenas och helgedomarnas, traditionens och historiens hemvist. Vi får nog av sånt hemma också. Det som står ut såhär i efterhand är klocktornet och ölbryggeriet.

Klocktornet mycket för att, ja, det inte var något speciellt med det alls. Överhuvudtaget. Vi gick dock och tittade på det, lydiga turister som vi är, och fotade självfallet. Men vi fascinerades mest av hur coolt japanerna verkade tycka att det var. Precis som de verkade tycka att A-byggnaden i Aomori var rätt tuff den också. Vi förstod inte riktigt. Det var liksom inte ens stort.

Det var dock underhållande att det finns en speciell plats där man ska bli fotad på med klocktornet som försöker sig på att torna i bakgrunden. Man står i kö för att bli fotad där. Och japanerna som fotades innan kliver ned och står kvar en stund så att man har möjligheten att be dem fota en om man skulle vilja. Trevliga, organiserade japaner.


Ölbryggeriet däremot, det var ju en upplevelse bara för att det var ett ölbryggeri. Det ingår i hela konceptet. Att man får vandra omkring inne på fabriken och se hur ölet gjordes förr och kan få köpa sig tre sorters öl att 'smaka på' (rätt mycket öl ändå för att bara smaka) för en spottstyver = FTW.


Medan Lisa sprang iväg och gjorde vuxna saker som att fråga efter vägen hittade jag en fontän. Som jag förstås var tvungen att hoppa ned i. Jag tror att jag generellt lekte mer än Lisa under resans gång. Jag fick ju också blippa på GPS:en och välja soundtrack medan Lisa såg till att vi inte krockade och dog. Ibland är det bra att vara yngst.


Sapporo var faktiskt så långt norrut som vi egentligen ville åka, så det innebar på ett sätt resans kulmen. Nu var det dags för oss att vända och så småningom röra oss hemåt, särskilt som både pengar och dagar innan Lisa hade viktiga saker att göra i Kyoto började tryta.


Så genom Hokkaidos skogar (som var förvillande lika svenska skogar, med björk och barrträd och grönska) och berg rörde vi oss tillbaka mot sydligare breddgrader med siktet ställt på den japanska huvudöns allra nordligaste punkt, Ooma.