Sunday, 28 September 2008

Roadtrip: (Aomori och) HOKKAIDO

Vi brakade på norrut och hamnade i Aomori - staden där ingenting finns.

Verkligen.

Man har byggt sig en sevärdhet som staden numera är, diskutabelt, känd för. En stor byggnad i formen av ett A, där också turistinformationen finns belägen, och där man uppmanas att ta sig en titt på Aomoris turistattraktion nr 1 - den A-formade byggnaden. Som faktiskt inte är särskilt cool.

Dessutom. När vi hittade Aomori Station gick vi till första bästa disk för att försöka orientera oss lite i staden. Men:

Leende, rödkindade svenska flickor: "Vart finns närmaste Starbucks?"
Snorkig fröken bakom disken: "I Aomori har vi inget Starbucks."
Jag och Lisa stod med tappade hakor och frågade oss vad vi då hade i staden att göra.

'Inte mycket' kom vi fram till och bestämde oss för att försöka ta oss ännu lite längre norr, bort från Japans huvudö, med färja mot Hokkaido.


Det finns ett speciellt band mellan japaner och transportmedel. Oavsett om det är spårvagn, buss, tåg, flyg eller färja, så är det något med transportmedel som oundvikligt får japaner att börja nicka till för att till sist somna. Vår färja mot Hokkaido var inget undantag. Till skillnad från västerländska bilfärjor som fylls av stolar av olika slag för passagerare att uthärda resan i, är japanska bilfärjors passagerarutrymmen istället stora rum med heltäckningsmattor med kuddar som man kan låna. Så slår man sig ned (för att slutligen lägga sig ned) och sover resan igenom.

Till och med tuffa japanska killar skrevar oblygt och sussar sött - och ljudlöst. Jag vet inte om jag någonsin har stött på en offentligt sovande japan som snarkar.

Vi nådde Hokkaido vid 8 på kvällen och körde genom berg och skog och vatten (tror jag, men kan inte lova för det var kolsvart ute och det fanns ingen vägbelysning ens på motorvägen) ända upp till Sapporo, där vi tillbringade natten på en parkering utanför stan. Och frös för första gången. Vi hade verkligen lyckat ta oss norrut.

Är man i Sapporo, sade man oss när vi gjorde vår sedvanliga recognisering av staden på Sapporo Station, finns det ett par saker man bara ska se. Dessa är Sapporos klocktorn, TV-tornet, ett gammalt regeringshus och den stora helgedomen i staden. Och, självklart, Sapporo ölbryggeri. (Och, ännu mer självklart, Starbucks för att få en Sapporo-mugg.)

Vi lyckades med alla dessa utom helgedomen, för vi tänkte att, what the hell, vi bor i Kyoto. Det är templenas och helgedomarnas, traditionens och historiens hemvist. Vi får nog av sånt hemma också. Det som står ut såhär i efterhand är klocktornet och ölbryggeriet.

Klocktornet mycket för att, ja, det inte var något speciellt med det alls. Överhuvudtaget. Vi gick dock och tittade på det, lydiga turister som vi är, och fotade självfallet. Men vi fascinerades mest av hur coolt japanerna verkade tycka att det var. Precis som de verkade tycka att A-byggnaden i Aomori var rätt tuff den också. Vi förstod inte riktigt. Det var liksom inte ens stort.

Det var dock underhållande att det finns en speciell plats där man ska bli fotad på med klocktornet som försöker sig på att torna i bakgrunden. Man står i för att bli fotad där. Och japanerna som fotades innan kliver ned och står kvar en stund så att man har möjligheten att be dem fota en om man skulle vilja. Trevliga, organiserade japaner.


Ölbryggeriet däremot, det var ju en upplevelse bara för att det var ett ölbryggeri. Det ingår i hela konceptet. Att man får vandra omkring inne på fabriken och se hur ölet gjordes förr och kan få köpa sig tre sorters öl att 'smaka på' (rätt mycket öl ändå för att bara smaka) för en spottstyver = FTW.


Medan Lisa sprang iväg och gjorde vuxna saker som att fråga efter vägen hittade jag en fontän. Som jag förstås var tvungen att hoppa ned i. Jag tror att jag generellt lekte mer än Lisa under resans gång. Jag fick ju också blippa på GPS:en och välja soundtrack medan Lisa såg till att vi inte krockade och dog. Ibland är det bra att vara yngst.


Sapporo var faktiskt så långt norrut som vi egentligen ville åka, så det innebar på ett sätt resans kulmen. Nu var det dags för oss att vända och så småningom röra oss hemåt, särskilt som både pengar och dagar innan Lisa hade viktiga saker att göra i Kyoto började tryta.


Så genom Hokkaidos skogar (som var förvillande lika svenska skogar, med björk och barrträd och grönska) och berg rörde vi oss tillbaka mot sydligare breddgrader med siktet ställt på den japanska huvudöns allra nordligaste punkt, Ooma.

No comments: