Überhelgen och Stora Nyheter

Jag och Lisa har haft en underbar helg. Vi har bara cyklat runt och umgåtts och sett på körsbärsblom och njutit av vårvärmen. I söndags var det varmt att det nästan var lite svettigt i solen, och både jag och Lisa har faktiskt fått oss en liten solbränna (speciellt våra näsor är trevligt röda, vilket får oss att se ständigt lite fulla ut).

Lördag åkte vi till Kinkakuji där vi njöt av guldskimret och Ryouanji där vi satt och försjönk oss i tankar en stund vid stenträdgården. Sedan satte vi av mot Haradani-en, ett område känt för sina körsbärsblomträd. På kartan som vi tittat på kom det dock inte riktigt fram hur långt det egentligen var dit, och - vilket är ännu viktigare - hur högt upp i bergen platsen låg, bara att det låg en bit upp. Så när vägen började stiga och bli lite obehagligt brant trodde vi att vi var nästan framme. Haha! Naiva små utlänningar. Detta var endast början. Huffande och puffande och mer än en aning svettiga tog vi oss upp och svor över vägen som på sina ställen steg i 10% lutning. Mycket roligt hade vi. Men vi klarade det och trädgården uppe på toppen (och ramen som vi åt däruppe) var värt det.

Lördag kväll vågade vi oss ut på vår första japanska bar. Vi tog cyklarna och hoppade in på första bästa. Det visade sig vara en liten, liten kvarterskrog där alla kunder är stammisar, så vi blev grundligt uttittade och sedan minst lika grundligt, och lite onyktert, utfrågade. Jag var pinsamt blyg. Jag satt mest och var röd i ansiktet och gömde mig bakom min Asahi (och blev därmed än mer röd, förstås). Men Lisa skötte det hela beundransvärt bra och så småningom blev det mindre och mindre läskigt. På väg hem upplevde jag min första onyktra cyklingsfärd - mycket intressant, och förvånansvärt stabilt. Tydligen är det verkligen så att när man lärt sig cykla har man lärt sig cykla, och det kan man sen, liksom. Jag var nöjd.

Söndag åkte vi och inhandlade hanko så att det ska bli lätt att skriva under/stämpla officiella papper, vilket är vad japaner som oftast gör. Självklart hade de inte Linnea, för det är ett namn som japaner tycker är ytterst konstigt, så jag fick bli Rin-san, eller Hayashi-san istället (林, vilket betyder 'en mindre skog'). Lisa finns ju även på japanska, så hon fick de traditionella tecknen (理佐) för namnet. Så nu kan vi klara allt här i öst (förutom att förstå och göra oss förstådda, förstås. Men, petitesser, yo.)

Efteråt strövade vi igenom Sanjô-dori - Kyotos största och mest trafikerade shoppinggata i jakt på en megabokhandel (som vi failade att finna, men vi hittade två andra, så, no worries) och vi lyckades båda bygga ut våra bibliotek. Great success. Bland annat fann jag en introduktion till kriminologisk sociologi, första Harry Potter-boken och också the Fellowship of the Ring på japanska. Great success, indeed.

Efter en Iced Café Mocha från Starbucks, avnjuten vid flodkanten av Kamogawa, grävde vi fram våra cyklar ur fyrdubbelparkeringen och satte av för att utforska Gion - det historiska nöjeskvarteret. Eftersom det var packat med japaner och en hel del turister dumpade vi cyklarna vid första bästa tempel och gick in på tempelområdet för att titta lite, fullt inställda på att sedan dra vidare och se allt annat av vikt i Gion.

Men, körsbärsblom + söndag kväll = ett tempelområde fyllt till bristningsgränsen med japaner, matstånd, blommande rosa och vita träd, och kameror viftandes i kvällssolen. 100% överväldigande och fascinerande. Och vi var fast för kvällen. Tydligen hör 花見 (hanami - att se (körsbärs)blommor) oskiljaktigt ihop med alkoholkonsumtion för en japan - och, when in Rome, liksom. :)

Så vi köpte öl. Och studerade japaner. Det är här de Stora Nyheterna kommer in. 

Jag fick genast syn på en mycket intressant japan. Välsittande kostym, lite smakfullt bling-bling, välfriserad. Yakuza, måhända? 

Weeell. Han och hans vän, fyllda av flytande mod, kom över och satte sig. (Let the record show att det inte var jag som initierade kontakt! Speciellt, låt mamma se detta!) Jag gnuggade dock händerna och gnydde inombords. Efter lite blaj blaj undrade de vad vi gör och studerar på Kyoto Universitet. Kriminologi! sa Linnea glatt. Kriminologi? undrade Yakuzan. Själv var han 'hanzaisha' (kriminell) menade hans vän. Han själv föredrog att jämföras med Lupin III. Jag höll på att smälla av. Det var tyvärr inte riktigt läge att fråga ut ytterligare, men jag ser det som mycket positivt att han inte direkt sprang ifrån mig när jag nämnde intresse för brott och att han drogs till oss. Kanske kommer gå att prata med viss Yakuza iaf. På ett för mig helt ofarligt sett (återigen, mor, läser du detta?).

Vi fick även kontakt med en grupp reggae-japaner som bjöd in oss till deras reggae-bar och två rugby-pojkar. Men höjdpunkten var redan nådd. Sedan var det dags för halv-onyktert hemcyklande. Utan att åka vilse (bara tack vare Lisa, helt klart). All in all, mycket angenäm helg.