Forfarande här

Orsaken till att jag varit MIA senaste tiden (snäppet mer incommunicado än vanligt, det vill säga) är tvåfaldig.

För någon vecka sen blev jag tillfrågad av en av mina lärare från Stockholm om jag kunde tänka mig ha några fingrar med i ett svenskt konstprojekt. En student från Beckmans som vill visa upp sitt avslutningsprojekt i Tokyo i höst. Yes, självfallet, sa jag. Kunde jag tänka mig översätta en mini-bok på fem-sex sidor som tillhör projektet, från svenska till japanska? Yes, visst, fem-sex sidor klarar jag, bring it on. Bra erfarenhet, ser bra ut på framtida cv, jag får stå med i boken, jag får ett exemplar av boken, jag främjar konsten (HÖH) - enbart positivt lät det. 

Tills jag fick projektet mailat till mig och läste stycken som: "Dragspelet är av märket Giulietti med stradellabas från 1942 och spelas i skift för att hålla verkligheten på armlängds avstånd. För att bli valvatten måste valoljan rinna genom fingrarna, bakom tangenternas tonstockar, förbi stämplattorna, in i bälgen och ut ur grillen tills durackorden skilt polyper från polymerer och fiskarnas färger är fler än du kan uttala i ett andetag."

Och reagerade: O.O

Ungefär.

Men jag miströstade inte. Jag slog i uppslagsverk, satt uppe sent på nätterna, åt mycket minimunkar och lyckades efter en del om och mycket men (och stöd, bland en hel del skadeglatt fnitter, från Lisa) att översätta till hygglig japanska. 

Jag slet mitt hår, dock.

När översättningspärsen var över och jag trodde jag skulle kunna bli lite ledig och redo att njuta av Kyoto i allmänhet, och det fina vädret i synnerhet, då lyckades jag dra på mig en bautaförkylning.

Förkylningen har vandrat bland utbytesstudenterna senaste veckorna och jag har varit lätt orolig för att Den ska nå mig. När Lisa blev sjuk och inte jag trodde jag att Den hade hoppat över mig, bara knackat på hos the Infidels, eller nåt. Jag hade klarat mig. Cheated death, liksom.

Men, åh nej. Fördröjd reaktion, bara. Och tydligen innebar den fördröja reaktionen att Den bara haft mer tid att gro och sätta sig fast. Så nu sitter jag och hostar slem och mår suboptimalt. Jag skolkar också från skolan idag, till skillnad från alla japaner som istället för att vila sig friska hemma går på föreläsningarna med munskydd (för att inte smitta andra, förstås. Det finns inga gränser för hur artiga japaner kan vara) och febrig glansiga ögon och försöker hosta så tyst som möjligt. Not for me, detta. Jag vältrar mig i Det istället, halsar bruna, trögflytande japanska mediciner och planerar vara fullt bra i natt. Till Champions League. Mitt prioriteringssystem är fullt utvecklat.

Förutom detta har jag lyckats köpa en kamera, all min kurslitteratur (2-3000 sidor sammanlagt. Allt på japanska. Jag kommer förgås när det blir tentaperiod och det är meningen att jag ska läsa igenom alla böcker.), och mer nöjesböcker, både japanska och engelska. Min bokhylla börjar se inbodd ut. Melikes.

Jag och Lisa har också varit på en nästan obeskrivlig japansk "fest". Konpa (conversation party? combined party? vi har inte riktigt luskat fram ordets ursprung än), kallar japanerna det, och det är typ, ja, mingel med mat och aktiviteter. 

Varningslampa!

Mingel med japaner? Har ni träffat japaner? De är sämre än svenskar på att mingla, och de dricker betydligt mindre. Så det är stelt och awkward och ingen vet vad de ska säga. Det blir mycket skruvande på sig, pekfingrar som trycks mot varandra i bästa Hinata-stil, och framstammade "So, you're from Sweden? It's, like, uhm - konstpaus - cold there, right?"

Detta konpa hölls i en matsal på kampus. Yes. 

Det bjöds på mat, lite öl, en hel del te och ballonger. Och underhållning. Vi spelade bingo. (I kid you not.) Tre trollkarlar-in-the-making jonglerade, tricksade och var allmänt små och söta. Jag var imponerad, helt klart. Men det kändes väldigt mycket som ett barnkalas, eller som en wm-data-julgransplundring back in the day. 

Plötsligt släcktes lamporna, discolights slogs på och alla manades upp till rummets mitt för dans. Eh? Fullständigt allvarliga var de, så till slut dansade vi (till moderna hits som Mr Vain och No Limits med flera), och hade faktiskt kul. Tills 2130 på slaget, då lamporna tändes igen och festen var slut. Dags att gå hem, fast först skulle en utvärderingslapp om hur festen/organisationen/maten/musiken varit fyllas i och gruppfoto skulle tas.

Man måste nästan ha varit där för att tro det.

Så efter fyra veckor är jag fortfarande mitt uppe i invänjningsprocessen. Och jag försöker fortfarande samla på mig allt det där som man behöver för att överleva, nästa steg blir en laptop. Jag och Lisa åker upp till Tokyo över helgen för att hälsa på min stipendiefond, och för att det är Golden Week (den enda veckan i Japan då ALLA japaner är lediga), och där finns teknikprylar så det räcker och blir över. Jag har fått IBM Lenovo tipsat till mig (tack, btw!) och såg en Sony som verkade nätt och bra. Men är det någon som vet något om Sony datorer egentligen? 

Well, mata ne (som japanerna säger)!