foto-spam 3/update

Så, livet fortsätter här i öster. Har varit här i nästan exakt två veckor nu, och det känns både mycket längre och mycket kortare. Men det börjar peka uppåt lite mer än det gjorde innan. Förhoppningsvis. 

Jag fick tillbaka resultaten från mitt japanska Placement Test, och det gick faktiskt tyvärr ungefär lika illa som jag hade tänkt mig - men det betyder att jag den här terminen kan slappa lite på mina japanska lektioner, och att jag kan repetera saker istället för att behöva kämpa en massor här också. Det räcker att jag måste läsa ögonen blodiga för att klara mina kurser i sociologi och liknande, känner jag. Man kan inte ta i hur mycket som helst. (Yes, yes, jag är mycket bra på att övertala mig själv att saker är precis som de bör vara. Jag lär mig mer och mer av detta positiva tänkande.)

In other news, har köpt västerländska bestick. För jag stekte spegelägg häromkvällen till middag och märkte först när jag satt mig ner för att äta att jag bara hade pinnar. Så det var lite spännande. Jag har också tvättat för första gången. För på väderleksrapporten sa de att idag var en mycket bra dag för tvätt, då det skulle vara dagen med finast väder denna vecka. Så, when in Rome = Linnea tvättar. Bara att försöka förstå de japanska inställningarna på det monster till tvättmaskin jag har stående på balkongen var dock ett äventyr i sig. Men det gick, och nu hänger kläderna där från klädstrecken och doftar och försöker torka i nattluften.

Säsongen för körsbärsblom börjar lida mot sitt slut här i Kyoto, men det betyder inte att det blir mindre vackert för det. Istället för att det sitter myriader med små rosa och vita prickar i träden faller alla små blad ned och lägger sig som snö överallt. Melikes.

Att det officiellt bör vara slut med Hanami (körsbärsblomstittandet) innebär inte heller att man inte längre kan ha så kallade Hanami-partys. Här träffade vi vår första klubb från Kyoto University - en sorts promenad/se världen/ät mat tillsammans-grupp - Nest to Nest. Sjukt trevliga japaner, och mängder med fantastisk hemmagjord japansk mat.

Jag och Lisa ska helt klart joina. Vi ska ut med dem både på fredag - på såkallat Nomikai (drick-tillsammans-träff) - och på söndag, då det är riktig utflykt.

Jag lyckades också få ett smeknamn under detta Hanami (eller, ja, Lisa använder det): Kakan. Det var en söt liten japansk tjej som, när jag sträckte mig efter en japansk cookie att smaka på, menade att jag och denna lilla bleka, runda kaka liknade varandra. Komplimang som var lite lost in translation? Förolämpning väl inlindad? Hon menade att det absolut var en komplimang - jag var söt som en kaka eller något liknande japanskt - men, ja, jag var lite tveksam där i början. Lisa däremot höll på att fnissa sönder sig. Och har kallat mig Kakan sen dess.

Jag har inte helt bestämt mig om jag är nöjd eller missnöjd än.

Vi fick inte bara mat, heller, utan fick också pröva på Catch ball - en sorts baseball-extremt-light. Man har varsin baseball-handske och så kastar man fram och tillbaka. Det är allt. Men det är oväntat och överraskande kul, faktiskt. Och jag var kung på det, självfallet. (Eller, nåt liknande. :)

Jag mitt i Kamogawa-floden som rinner tvärs genom Kyoto. Det här är alltså en typ av bro som faktiskt används av japaner som ska ta sig över. (Även om det självfallet också finns vanliga broar. Hur kul som helst ska vi inte ha det.)

Och här. The biggest news of all: Man kan se på fotboll i Kyoto. SCORE. Och det finns till och med pubar som kommer ha öppet sena nätter (eller tidiga mornar - poh-tay-to, poh-tah-to, liksom.) Waffle's very happy.

Och, ja, nu låter detta som mycket alkohol (men det är det inte, egentligen), men jag och Lisa har inhandlat plommonvin och sitter här och njuter av det och solskenet i ett Kyoto som idag var nästan sommarvarmt (tvättvädret). Sedan såg vi lite Gilmore Girls (för vad är livet egentligen utan lite Gilmore Girls, I ask of you) och hade överhuvudtaget en väldigt bra kväll.