Snabbuppdatering

Sara och Chikara är här hos mig i Japan! (och, yes, bruna som bullar båda två, men jag tycker om dem ändå, även om jag är bländande blek i jämförelse.)

Pink + Purple (och Chikara, of course) + Starbucks = me very happy, and all be well with world. Yatta, och allt sånt där annat.

retroaktiv update nr 3 - Jag, Yosano och Riset

Jag åkte på utflykt i helgen, till Yosano, norr om Kyoto. Det var jag, Lisa, två andra "västerlänningar" (en ryss från Vladivostok-området, och en uzbek) och runt 30 utbytesstudenter från Taiwan, Kina och Thailand, som lämnade storstaden för att prova på japanskt lantliv och för att plantera ris. På riktigt, alltså.

Skåda ett risfält! (innan det är planterat)

Vem hade trott att risfält var blöta? Inte jag, i alla fall. Fyllt med vatten! Vad kommer de på härnäst? Hur tufft som helst. (Det närmaste jag kommit ett risfält innan detta är Tonari no Totoro, så jag var hyfsat lätt att imponera på.)

Så, ner i det leriga vattnet skulle vi, och sen var det kollektiv plantering som gällde. Jag och Lisa gjorde det vi skulle, men vi tillbringade också en hel del tid med lerkrig. För, när leran bara ligger där, och man redan har blöta och dirrty händer och fötter - hur skulle man någonsin kunna låta bli? Jag måste säga att jag helt klart var bättre på lerkrigandet än Lisa var. Hon var betydligt lerigare i ansiktet än jag när det var dags att klättra upp ur risfältet. Victory is mine! 

(Jag har ju i och för sig haft en hel barndom med bråk med Liten Bror på mig att öva upp mina sneak-attacks, så det är kanske inte så underligt. Något som var bra med småsyskon, i alla fall. :P )

Trots att vi bara stannade över en natt tilldelades vi värdfamiljer. Det kändes lite som att bli bortauktionerad när vi skulle åka iväg med dem. Det var liksom: "Yamada-san! Här är Linnea. Take her away." Vi var nervösa. Jag ville sy ihop mig med Lisa.

Men det var jättetrevligt, faktiskt. Jag fick en storfamilj, med fem barn och en strid ström av kompisar som vandrade in och ut ur huset. Dessutom var familjen katoliker, vilket gjorde att vi genast hade i alla fall något gemensamt att prata om. Det visade sig sedan att värd-pappan hade släkt som varit Kakure Kirishitan. !!! Min annars väldigt outvecklade kärlek till både religion och historia pingade till och jag var oväntat intresserad. Huh, what do you know?

Jag bjöds på galen middag (i alla ordets bemärkelser. se: fiskhuvudena!) och sake, konverserade i mängd och kunde nästan fysiskt känna hur mina socialiserings-skillz gick upp åtminstone en level. Great Success.

Lisa hamnade hos min familjs granne, en ensam kvinna (med man borta på affärsresa) och träffade tanter. Lisa runt tanter, jag omgiven av barn - vi var alla i våra element. 

Förutom att vara ett av Japans mest berömda risodlarsamhällen är Yosano också känt för Amanohashidate, en av Japans "tre vyer". Hav, berg, strand - japaner vallfärdar hit om somrarna - och det ser ut som Sverige! Lisa menar att det ser ut ungefär exakt som Uddevalla (och, sure, kanske, men messziröl jött ember, och allt det där). Sverige, säger jag. Det är vackert, hur som helst.

Och dit tog familjerna med oss! Så vi var helt nöjda med dem. Jag och Lisa drog självfallet av oss skor och strumpor och skuttade ut i vattnet, medan japanerna mer eller mindre stod och huttrade och längtade efter riktig värme. (Det var typ 26-27 grader ute. Sommardag för oss, sval vårdag för dem.)

Tydligen var även värdfamiljerna helt nöjda med oss också. Värd-syster version yngre skvallrade att värd-pappa innan hade sagt att han hoppats på en söt tjej - en kille hade varit stort no-no (jag misstänker att detta beror till lika delar på att, ja, han är man, och på att han faktiskt har två flickor i tonåren hemma.). Och att han därmed tyckt tilldelningen varit helt okej. När det sedan visat sig att jag var villig att dricka sake med honom till middag hade han nästan blivit rörd till tårar av glädje. 

Jag misstänker att hon överdrev lite, det var en sådan familj, liksom och hon speciellt, men andemeningen gick fram. Och telefonnummer och adresser utbyttes glatt och hjärtligt.

Familjefoto (även om delar av familjen var frånvarande).

Så. Efter Yosano har jag träningsvärk på udda ställen av risplanteringen, och lite ont i hjärnan av all japanska som jag försökt gräva fram och kämpa ut ur munnen, men det var en väldigt bra upplevelse. Jag tror jag börjar förstå, någonstans djupt nere och inte på riktigt än, att japaner faktiskt inte är så läskiga som jag har en tendens att måla upp dem som.

Även om jag inte kan prata perfekt med dem så kommer de inte att sänka mig i havet bland alla deras älskade fiskar. Liksom. 

Förhoppningsvis.

retroaktiv update nr 2 - De Svenska Pojkarna. Och Vi.

Lisa uttryckte det: "Två dagar i Maj hade jag och Linnea pojkar." Så sant så. Vi fick finfrämmande. Killarna vi sprang på i Tokyo lyckades ta sig upp till Kyoto innan de lämnade Japan och fick ta över min lägenhet medan jag flyttade in till Lisa för ett par dagar.


Och trevligt var det. Man underskattar lätt det här med att prata svenska. Det är ungefär bäst i världen. Man förstår varandra, har samma referensramar, skrattar åt samma skämt, kan umgås på ett skönt och avslappnat sätt. Det var välbehövt och hjälpte mig och Lisa ur vår lilla funk för ett tag åtminstone.

Vi visade dem det finaste av vad Kyoto har att erbjuda, bland annat Heian Jingu (ovan), och Kiyomizu-dera (ingången till templet, nedan. Notera även den lilla tiggande buddhistmunken bland alla paraplyer. Det är så de skaffar sig mat, tydligen. Hardcore.)



Vi drog också med pojkarna (pojkarna drog med oss. Är lite oklart hur det egentligen gick till och vems idé det var, men sjukt bra var den) på karaoke.

Både jag och Lisa var självfallet oväntat bra på karaoke. Våra röster var väna och en fröjd för örat. Speciellt efter ett par öl. Som tur var fungerar karaoke annorlunda i Japan, istället för att sjunga det inför en hel pub-eller-bar-publik så bokar man små rum, så det var bara de två svenska pojkarna som behövde lyssna på oss. Om de klagade, klagade de dock bara bakom våra ryggar, så jag tror fortfarande att vi var väldigt bra. Precis som de självklart var.

Vi stannade på karaokestället tills det stängde och vandrade sedan i armkrok hemåt, fnittrande som japanska skolflickor och sjungande på The Gambler av Kenny Rogers (vårt tema).

Och sen återvände vi nästa kväll.


Jag var mycket nöjd med karaoken, och överhuvudtaget över att få besök. Så nu är jag nog redo för andra som kan tänkas pallra sig hit (bland annat Sara och Chikara - som kommer nu på fredag, hurra!)

retroaktiv update nr 1 - Tokyo

Jag och Lisa åkte till Tokyo (Godzillas hemstad). Mitt i min überförkylning. Så jag hostade mig igenom hela nattbussresan dit, knaprade halstabletter och halsade japansk hostmedicin. Det var sådär lagom kul. Men Tokyo, liksom. Måste vara värt det. Stor, stor stad med mycket, mycket människor och mycket, mycket hus. Plus, möte med stipendiefonden låg på schemat. Gick inte att dra sig ur på något smidigt sätt. Så Tokyo blev det, galen hosta be damned.
(Dessutom är något nostalgiskt över det här med åka buss långt och hosta. Jag hade liknande saker för mig när jag, Jessica och Olga bussade upp till Liverpool från London i höstas. I recognize that tree, ungefär.)

Vi kom fram sex på morgonen. Pigga och krya. Första stopp: Starbucks. Så fort det öppnade (klockan 8), vill säga. Vi hängde verkligen på låset. Men, OJ, vad god den Cafe Mochan var.
Sen bar det av till stipendiefonden för presentation och genomgångar och allmänna jobbigheter. Jag tvingade med Lisa som moraliskt stöd och för att få hjälp med att hitta dit. Så skulle hon sitta ute någonstans och vänta medan jag ordnade med allt.

Men hon lyckades inte fly. Så hon fick sitta med på hela det bekväma och avslappnade mötet. Jackpot för min del, mindre bra för hennes. Vi fick dock allt avklarat, bjöds på sushi och te i mängd och det var faktiskt inte bara jobbigt. Och hon fick vara med på gruppfotot, så not all bad. (Jag, naturligtvis, ser bekvämare ut än någon någonsin sett ut på ett gruppfoto. Men vad gör man?)


Efter mötet sprang vi på Takarazuka, vilket var obeskrivligt tufft och gjorde oss helt lyriska. På kvällen mötte vi upp några av Lisas kompisar som är bosatta i Tokyo och fick i oss alldeles för stora mängder dunk-sake och lingondricka. Bättre hade vi båda mått, särskilt jag. Men en bra invigning av Tokyo var det nog, ändå.

Vi bodde extremt bra, också. Stort och luftigt. Tre sängar i ett rum på ungefär tre kvadratmeter. Låg man med raka ben och armarna utsträckta åt sidorna kunde man nå väggarna åt alla fyra håll. Men det var rent och helt utan ohyra, och för priset vi betalade för att bo hyfsat centralt i Tokyo var det perfekt.
Och vi stötte på två svenskar på vandrarhemmet - Håkan och Manne - som var på rundresa i Asien, och var så exalterade över att få prata svenska med någon annan än varandra att vi prompt bjöd in dem till oss i Kyoto. Telefonnummer och mail utbyttes och de lovade att överväga det.

Jag lyckades införskaffa en dator, också. MacBook. (Yes. Jag vill inte prata om det.)

All in all, en inte helt dum weekend-resa, men det var skönt att komma tillbaka till Kyoto. Kändes lite som att komma hem igen. Tokyo är stort, ja, och det finns mycket folk, men istället för att vara spektakulärt tycker jag mest att det är trångt och högljutt och utan karaktär egentligen. Klart värt att se en gång, för det är ändå Tokyo, meneh. Much ado about nothing, litegrann.

五月病

Mycket snabbt inlägg, bara för att säga att jag fortfarande finns. Har inte precis frodats den senaste tiden, men jag lever. Tack alla som grattade på n-dag. <3 i stora mängder.

Nu ska jag springa iväg och umgås med Lisa och två svenska pojkar som vi träffade i Tokyo när vi var där, och som nu är här hos oss i Kyoto och hälsar på. Planerna är en Izakaya och sedan karaoke tills vi stupar (eller tills jag och Lisa känner att det är dags att sova. Vi börjar faktiskt 845 imorgon bitti).

(btw, bild = Lost in Translation-vibbar. Vilket är ungefär hur jag känt mig de senaste veckorna. Men det börjar peka lite uppåt nu, i alla fall. So no worries.)