retroaktiv update nr 3 - Jag, Yosano och Riset

Jag åkte på utflykt i helgen, till Yosano, norr om Kyoto. Det var jag, Lisa, två andra "västerlänningar" (en ryss från Vladivostok-området, och en uzbek) och runt 30 utbytesstudenter från Taiwan, Kina och Thailand, som lämnade storstaden för att prova på japanskt lantliv och för att plantera ris. På riktigt, alltså.

Skåda ett risfält! (innan det är planterat)

Vem hade trott att risfält var blöta? Inte jag, i alla fall. Fyllt med vatten! Vad kommer de på härnäst? Hur tufft som helst. (Det närmaste jag kommit ett risfält innan detta är Tonari no Totoro, så jag var hyfsat lätt att imponera på.)

Så, ner i det leriga vattnet skulle vi, och sen var det kollektiv plantering som gällde. Jag och Lisa gjorde det vi skulle, men vi tillbringade också en hel del tid med lerkrig. För, när leran bara ligger där, och man redan har blöta och dirrty händer och fötter - hur skulle man någonsin kunna låta bli? Jag måste säga att jag helt klart var bättre på lerkrigandet än Lisa var. Hon var betydligt lerigare i ansiktet än jag när det var dags att klättra upp ur risfältet. Victory is mine! 

(Jag har ju i och för sig haft en hel barndom med bråk med Liten Bror på mig att öva upp mina sneak-attacks, så det är kanske inte så underligt. Något som var bra med småsyskon, i alla fall. :P )

Trots att vi bara stannade över en natt tilldelades vi värdfamiljer. Det kändes lite som att bli bortauktionerad när vi skulle åka iväg med dem. Det var liksom: "Yamada-san! Här är Linnea. Take her away." Vi var nervösa. Jag ville sy ihop mig med Lisa.

Men det var jättetrevligt, faktiskt. Jag fick en storfamilj, med fem barn och en strid ström av kompisar som vandrade in och ut ur huset. Dessutom var familjen katoliker, vilket gjorde att vi genast hade i alla fall något gemensamt att prata om. Det visade sig sedan att värd-pappan hade släkt som varit Kakure Kirishitan. !!! Min annars väldigt outvecklade kärlek till både religion och historia pingade till och jag var oväntat intresserad. Huh, what do you know?

Jag bjöds på galen middag (i alla ordets bemärkelser. se: fiskhuvudena!) och sake, konverserade i mängd och kunde nästan fysiskt känna hur mina socialiserings-skillz gick upp åtminstone en level. Great Success.

Lisa hamnade hos min familjs granne, en ensam kvinna (med man borta på affärsresa) och träffade tanter. Lisa runt tanter, jag omgiven av barn - vi var alla i våra element. 

Förutom att vara ett av Japans mest berömda risodlarsamhällen är Yosano också känt för Amanohashidate, en av Japans "tre vyer". Hav, berg, strand - japaner vallfärdar hit om somrarna - och det ser ut som Sverige! Lisa menar att det ser ut ungefär exakt som Uddevalla (och, sure, kanske, men messziröl jött ember, och allt det där). Sverige, säger jag. Det är vackert, hur som helst.

Och dit tog familjerna med oss! Så vi var helt nöjda med dem. Jag och Lisa drog självfallet av oss skor och strumpor och skuttade ut i vattnet, medan japanerna mer eller mindre stod och huttrade och längtade efter riktig värme. (Det var typ 26-27 grader ute. Sommardag för oss, sval vårdag för dem.)

Tydligen var även värdfamiljerna helt nöjda med oss också. Värd-syster version yngre skvallrade att värd-pappa innan hade sagt att han hoppats på en söt tjej - en kille hade varit stort no-no (jag misstänker att detta beror till lika delar på att, ja, han är man, och på att han faktiskt har två flickor i tonåren hemma.). Och att han därmed tyckt tilldelningen varit helt okej. När det sedan visat sig att jag var villig att dricka sake med honom till middag hade han nästan blivit rörd till tårar av glädje. 

Jag misstänker att hon överdrev lite, det var en sådan familj, liksom och hon speciellt, men andemeningen gick fram. Och telefonnummer och adresser utbyttes glatt och hjärtligt.

Familjefoto (även om delar av familjen var frånvarande).

Så. Efter Yosano har jag träningsvärk på udda ställen av risplanteringen, och lite ont i hjärnan av all japanska som jag försökt gräva fram och kämpa ut ur munnen, men det var en väldigt bra upplevelse. Jag tror jag börjar förstå, någonstans djupt nere och inte på riktigt än, att japaner faktiskt inte är så läskiga som jag har en tendens att måla upp dem som.

Även om jag inte kan prata perfekt med dem så kommer de inte att sänka mig i havet bland alla deras älskade fiskar. Liksom. 

Förhoppningsvis.