retroaktiv update nr 1 - Tokyo

Jag och Lisa åkte till Tokyo (Godzillas hemstad). Mitt i min überförkylning. Så jag hostade mig igenom hela nattbussresan dit, knaprade halstabletter och halsade japansk hostmedicin. Det var sådär lagom kul. Men Tokyo, liksom. Måste vara värt det. Stor, stor stad med mycket, mycket människor och mycket, mycket hus. Plus, möte med stipendiefonden låg på schemat. Gick inte att dra sig ur på något smidigt sätt. Så Tokyo blev det, galen hosta be damned.
(Dessutom är något nostalgiskt över det här med åka buss långt och hosta. Jag hade liknande saker för mig när jag, Jessica och Olga bussade upp till Liverpool från London i höstas. I recognize that tree, ungefär.)

Vi kom fram sex på morgonen. Pigga och krya. Första stopp: Starbucks. Så fort det öppnade (klockan 8), vill säga. Vi hängde verkligen på låset. Men, OJ, vad god den Cafe Mochan var.
Sen bar det av till stipendiefonden för presentation och genomgångar och allmänna jobbigheter. Jag tvingade med Lisa som moraliskt stöd och för att få hjälp med att hitta dit. Så skulle hon sitta ute någonstans och vänta medan jag ordnade med allt.

Men hon lyckades inte fly. Så hon fick sitta med på hela det bekväma och avslappnade mötet. Jackpot för min del, mindre bra för hennes. Vi fick dock allt avklarat, bjöds på sushi och te i mängd och det var faktiskt inte bara jobbigt. Och hon fick vara med på gruppfotot, så not all bad. (Jag, naturligtvis, ser bekvämare ut än någon någonsin sett ut på ett gruppfoto. Men vad gör man?)


Efter mötet sprang vi på Takarazuka, vilket var obeskrivligt tufft och gjorde oss helt lyriska. På kvällen mötte vi upp några av Lisas kompisar som är bosatta i Tokyo och fick i oss alldeles för stora mängder dunk-sake och lingondricka. Bättre hade vi båda mått, särskilt jag. Men en bra invigning av Tokyo var det nog, ändå.

Vi bodde extremt bra, också. Stort och luftigt. Tre sängar i ett rum på ungefär tre kvadratmeter. Låg man med raka ben och armarna utsträckta åt sidorna kunde man nå väggarna åt alla fyra håll. Men det var rent och helt utan ohyra, och för priset vi betalade för att bo hyfsat centralt i Tokyo var det perfekt.
Och vi stötte på två svenskar på vandrarhemmet - Håkan och Manne - som var på rundresa i Asien, och var så exalterade över att få prata svenska med någon annan än varandra att vi prompt bjöd in dem till oss i Kyoto. Telefonnummer och mail utbyttes och de lovade att överväga det.

Jag lyckades införskaffa en dator, också. MacBook. (Yes. Jag vill inte prata om det.)

All in all, en inte helt dum weekend-resa, men det var skönt att komma tillbaka till Kyoto. Kändes lite som att komma hem igen. Tokyo är stort, ja, och det finns mycket folk, men istället för att vara spektakulärt tycker jag mest att det är trångt och högljutt och utan karaktär egentligen. Klart värt att se en gång, för det är ändå Tokyo, meneh. Much ado about nothing, litegrann.