Roadtrip: extra

Ja, och så förstås det viktigaste av allt:

Starbucks-mugg-skörden.


Stolt är jag. Och ser ni skymten av klocktornet på Sapporo-muggen? Superbt.

Roadtrip: Ooma, Matsushima, och slutet gott allting gott

Vi sov på en parkering i Hakodate (hamnen på södra Hokkaido varifrån vi kunde ta färjan till Ooma) och försov oss så att Lisa fick rusa till biljettluckan för att vi skulle hinna med båten. Och sedan kunde vi vinka av Hokkaido och tacka för allt fint vi fått. Vi vinkade länge, och medan vi stod där och vinkade kom vi överens om att vi antagligen kommer vilja lämna Japan båtvägen när det väl blir dags i mars-april nästa år. Det blir säkert ännu mer tårfyllt än det skulle vara att flyga härifrån, men det känns också som att man hinner säga hejdå ordentligt. Sen vill vi ju båda prova på transsibiriska/transmongoliska järnvägen, så har vi råd skulle det vara ett perfekt avslut på ett väldigt annorlunda år i våra liv. Som ni förstår hade vi gott om tid att tänka där medan vi sade farväl till Hokkaido.


Att det var nästan löjligt sceniskt på vägen därifrån gjorde oss inte mindre benägna att tänka heller. Vi fick det sådär bländande vackert igen.

Och det fortsatte att vara bedövande vackert även i Ooma. Havet låg som ett täcke hela vägen till Hokkaido som man kunde skymta längs horisonten, vattnet var klart som glas och allting var blått - himlen, havet, bergen, allt.

De japanska turister som tagit sig till Ooma tittade lite skeptiskt på oss när vi med barnslig iver sparkade av oss strumpor och skor, kavlade upp leggingsen och vadade ut i det klara vattnet. Men vi var alltför upptagna av snäckskal och fina, lena stenar och sjögräs för att bry oss och efter ett tag log de mest mot oss istället.

Under hela resans gång har jag varit den av oss två som varit lyckligast med maten. Lisa har också varit nöjd, självfallet, men eftersom hon är sån där vegetarian har jag varit den enda som verkligen har kunnat njuta av alla platsers specialiteter då dessa ofta innehållit fisk eller skaldjur av något slag. Lyx i min värld, beklagligt i Lisas. I Ooma kunde jag köpa färsk sjöborre att äta med sked för inga pengar alls. Lyx, lyx, lyx, lyx, och massor med gott trots att det ser suspekt ut.


Efter Ooma, som var inte bara dagens utan också en av resans höjdpunkter, styrde vi kosan mot Matsushima - Tallöarna - en av Japans Tre Vyer.

Av flera anledningar misslyckades dock Matsushima med att imponera på oss. Till att börja med: som svensk blir man inte hänförd av tallar. Man har liksom sett en tall här och där i sitt liv. Vi fäster heller ingen särskild betydelse vid just tallar. För japanerna däremot är tallar förknippade med andlighet, helighet, de är sacred, helt enkelt. Och att då ha en hel ökedja där alla öar är täckta med tallar får japaner att gå i taket medan jag och Lisa, speciellt efter de fantastiska utsikter vi haft under resan (vilket antagligen också är en annan anledning till brist på imponering), lite blasé ryckte på axlarna.
Det var också mulet, så allt var grått. Vilket är lite bummer om det är just natur man ska njuta av. Man kunde liksom känna hur det här skulle vara en mycket häftigare grej om det bara var solsken.

Alla mina bortförklaringar kan dock också ses som att jag efterkonstruerar orsaker till varför jag inte stod och rös av hänryckning i Matsushima, eftersom jag börjar bli så pass indoktrinerad att jag känner att jag bör hänföras av det som japanerna säger att jag ska hänföras av.


Såhär i efterhand, på just detta foto, ser det förstås vackert ut. För det är det också. Men, inte i jämförelse med annat som vi såg. Vi gav oss ju av till den vulkaniska kraterna efter Matsushima, och den slog ju alla tallar, helt och fullt. Där stod jag och gapade hänfört.


Sen så hade vi ju förstås missödet med bilen uppe vid kratern, vilket befläckade upplevelsen en smula.
Och nu är jag ifatt det första inlägget jag skrev om resan, som handlade om slutet av resan, för varför skriva organiserat när man kan göra det icke-linjärt och svårt att följa. Kronologi är överskattat! Typ. Plus, jag tror att man kan fatta det allra största med hela vår resa, nämligen att den var väldigt, väldigt lyckad. Och att liknande saker ska göras igen i framtiden.

Roadtrip: (Aomori och) HOKKAIDO

Vi brakade på norrut och hamnade i Aomori - staden där ingenting finns.

Verkligen.

Man har byggt sig en sevärdhet som staden numera är, diskutabelt, känd för. En stor byggnad i formen av ett A, där också turistinformationen finns belägen, och där man uppmanas att ta sig en titt på Aomoris turistattraktion nr 1 - den A-formade byggnaden. Som faktiskt inte är särskilt cool.

Dessutom. När vi hittade Aomori Station gick vi till första bästa disk för att försöka orientera oss lite i staden. Men:

Leende, rödkindade svenska flickor: "Vart finns närmaste Starbucks?"
Snorkig fröken bakom disken: "I Aomori har vi inget Starbucks."
Jag och Lisa stod med tappade hakor och frågade oss vad vi då hade i staden att göra.

'Inte mycket' kom vi fram till och bestämde oss för att försöka ta oss ännu lite längre norr, bort från Japans huvudö, med färja mot Hokkaido.


Det finns ett speciellt band mellan japaner och transportmedel. Oavsett om det är spårvagn, buss, tåg, flyg eller färja, så är det något med transportmedel som oundvikligt får japaner att börja nicka till för att till sist somna. Vår färja mot Hokkaido var inget undantag. Till skillnad från västerländska bilfärjor som fylls av stolar av olika slag för passagerare att uthärda resan i, är japanska bilfärjors passagerarutrymmen istället stora rum med heltäckningsmattor med kuddar som man kan låna. Så slår man sig ned (för att slutligen lägga sig ned) och sover resan igenom.

Till och med tuffa japanska killar skrevar oblygt och sussar sött - och ljudlöst. Jag vet inte om jag någonsin har stött på en offentligt sovande japan som snarkar.

Vi nådde Hokkaido vid 8 på kvällen och körde genom berg och skog och vatten (tror jag, men kan inte lova för det var kolsvart ute och det fanns ingen vägbelysning ens på motorvägen) ända upp till Sapporo, där vi tillbringade natten på en parkering utanför stan. Och frös för första gången. Vi hade verkligen lyckat ta oss norrut.

Är man i Sapporo, sade man oss när vi gjorde vår sedvanliga recognisering av staden på Sapporo Station, finns det ett par saker man bara ska se. Dessa är Sapporos klocktorn, TV-tornet, ett gammalt regeringshus och den stora helgedomen i staden. Och, självklart, Sapporo ölbryggeri. (Och, ännu mer självklart, Starbucks för att få en Sapporo-mugg.)

Vi lyckades med alla dessa utom helgedomen, för vi tänkte att, what the hell, vi bor i Kyoto. Det är templenas och helgedomarnas, traditionens och historiens hemvist. Vi får nog av sånt hemma också. Det som står ut såhär i efterhand är klocktornet och ölbryggeriet.

Klocktornet mycket för att, ja, det inte var något speciellt med det alls. Överhuvudtaget. Vi gick dock och tittade på det, lydiga turister som vi är, och fotade självfallet. Men vi fascinerades mest av hur coolt japanerna verkade tycka att det var. Precis som de verkade tycka att A-byggnaden i Aomori var rätt tuff den också. Vi förstod inte riktigt. Det var liksom inte ens stort.

Det var dock underhållande att det finns en speciell plats där man ska bli fotad på med klocktornet som försöker sig på att torna i bakgrunden. Man står i kö för att bli fotad där. Och japanerna som fotades innan kliver ned och står kvar en stund så att man har möjligheten att be dem fota en om man skulle vilja. Trevliga, organiserade japaner.


Ölbryggeriet däremot, det var ju en upplevelse bara för att det var ett ölbryggeri. Det ingår i hela konceptet. Att man får vandra omkring inne på fabriken och se hur ölet gjordes förr och kan få köpa sig tre sorters öl att 'smaka på' (rätt mycket öl ändå för att bara smaka) för en spottstyver = FTW.


Medan Lisa sprang iväg och gjorde vuxna saker som att fråga efter vägen hittade jag en fontän. Som jag förstås var tvungen att hoppa ned i. Jag tror att jag generellt lekte mer än Lisa under resans gång. Jag fick ju också blippa på GPS:en och välja soundtrack medan Lisa såg till att vi inte krockade och dog. Ibland är det bra att vara yngst.


Sapporo var faktiskt så långt norrut som vi egentligen ville åka, så det innebar på ett sätt resans kulmen. Nu var det dags för oss att vända och så småningom röra oss hemåt, särskilt som både pengar och dagar innan Lisa hade viktiga saker att göra i Kyoto började tryta.


Så genom Hokkaidos skogar (som var förvillande lika svenska skogar, med björk och barrträd och grönska) och berg rörde vi oss tillbaka mot sydligare breddgrader med siktet ställt på den japanska huvudöns allra nordligaste punkt, Ooma.

Roadtrip: dag 1 & 2 - mot Sendai (and beyond~!)

Första dagen till bils har jag redan skrivit om tidigare, om hur vi inte hann särskilt långt alls då vi ännu inte riktigt upptäckt motorvägen, om den inte fullt så stillsamme Amerikanen, om vår fina silverfärgade bil, och om rastplatsen som tagen rakt ur paradiset. Så. Tänkte inte skriva så mycket mer om det egentligen.


Himmelsrastplatsen (ovan) låg i Minamisouma, enbart knappt 250 km från vår startpunkt, så även om vägen dit var väldigt vacker bestämde vi oss snart för att vi skulle vara tvungna att ta motorvägen om vi ville hinna någonstans alls norrut. Så efter en oförskämt god och ostörd natts sömn i bilen (förutom att det regnade in lite på mig i bilen innan jag kom på att jag kunde stänga fönstret, och att Lisa råkade sparka till tutan ibland när hon vände på sig) åt vi japansk frukost och satte av mot Sendai.

Och åkte genom så här fina landskap. Lisa har upplyst mig om att det gula är risfält. Någon som minns hur det såg ut nyplanterat? Jag hade då inte kunna gissa att det skulle bli såhär fint när det växte upp.


Vi nådde Sendai tidigt på fredagseftermiddagen. Staden är nordöstra Japans största med drygt en miljon invånare. Detta var ungefär så mycket som jag och Lisa sedan tidigare visste om staden, förutom att det fanns en speciel Starbucks-mugg (vilket naturligtvis var den avgörande orsaken till att vi ville åka förbi Sendai).

Vi bestämde att vårt första drag skulle vara att åka till Sendai Station mitt i stan då vi resonerade att där borde man ha störst chans att hitta både Starbucks (och därmed den efterlängtade muggen) och information om vad man bör se i Sendai. Mycket riktigt fann vi vår mugg och kunde även plocka på oss turistbroschyrer. (En av dessa broschyrer visade sig sedan vara mycket ödesdiger för vår del då den bland annat tipsade om kratern - där vi var lite taskiga mot bilen - och om Matsushima - där vi sov mest obekvämt av alla nätter. Men det är en senare berättelse!)

Vi blev upplysta om att man i Sendai är mycket stolt över sin grundare - Date Masamune, en mytomspunnen länsherre (som av någon outgrundlig anledning ofta avbildas med ögonlapp, inte helt olikt en pirat.) Masamune och hans karaktäristisk hjälm är nuförtiden mer eller mindre överallt förekommande i Sendai - han figurerar som stadens symbol, hans "slott" är en av de platser man bör se i Sendai, han finns som action figur, ja, hans ansikte finns till och med på små souvenirkakor. Vi köpte självfallet med oss kakorna.

Och vi åkte också buss upp till hans slott. Eller, till det man hade sagt oss var hans slott men som när vi väl tagit oss dit visade sig vara en bit mur och tre högar med sten av vad som en gång i tiden varit hans fästning som han ansåg så ointaglig att han inte brydde sig om att bygga något torn. Slottet stod tydligen kvar uppe på sin kulle över Sendai, tyst och vakande, tills det intogs och misshandlades lite när Japan skulle omdanas runt 1870 och sedan bombskadades det under andra världskriget. Så nu var det alltså inte mycket slott kvar.

Men det fanns en tuff staty till Date Masamunes ära och en fin utsikt över staden (vyn över Sendai ovan är tagen uppe vid slottsruinen).

Ser ni hans fina hjälm? Mycket stiligt.

Och så kunde man ställa sig och vara Masamune och, eh, hans gemål? Kjoltyg från samma tid, hursomhelst.

All in all, inte den mest intressanta av städer egentligen, men både jag och Lisa kärade ned oss i våra respektive föreställningar om Date Masamune och vi lyckades få våra Starbucks-muggar. Så, great success. Speciellt med tanke på att det ständigt under de timmar vi tillbringade i Sendai kliade i oss efter att sätta oss i bilen och köra bortåt, mot okända land, längre norrut. Så vi bestämde oss för att göra precis så.

Pre-Roadtrip: Yokohama dag -1

Yokohama

(fotot är av Yokohamas skyline by night. Melanies japanska pojkvän Akio jobbar i en av dessa skyskrapor. Vuxen- och game-of-life-poäng så det smäller om det.)

Vi åkte till Yokohama med nattbussen måndag kväll för att tillbringa de sista dagarna Melanie hade kvar i Japan tillsammans med henne och hennes pojkvän, Akio. Nattbussen var för övrigt helt värdelös. Trots att vi hade med oss våra fina kuddar (förberedda som vi var för vår stundande roadtrip) kunde varken jag eller Lisa sova mer än någon timme. Så det var två väldigt pigga och glada svenskor som mötte upp Melanie tisdag morgon.

Medan Lisa träffade japanska släktingar (deras dotter är gift med en man vars farfars kusin möjligen är hennes farfars moster eller svägerska – mycket nära släktskap, som synes) visade Melanie mig några av Yokohamas sevärdheter. Till exempel finns i Yokohama ett av världens största China Town med allt vad det innebär av kinesiska tempel, mängder av kinesiska restauranger, kinesisk maffia, kinesiska souvenirer och, förstås, kineser.


Sedan möttes vi upp alla fyra och tog oss ned till hamnen i Yokohama för att lukta lite på havet och få håret omrufsat av havsvindar friska.

Det lilla svarta rufset och benen bakom mig och Melanie tillhör Akio.

Hav, hav, hav jag blev i Yokohama ett mycket stort fan av hav. Och alla färger som finns vid hav. Jag stod och fotade så mycket att Lisa och Melanie till slut började himla med ögonen och gick i förväg när jag plockade fram kameran och vände mig mot vattnet. Vackert, vackert, vackert. Och detta är ändå en hamn, med skrymmande byggnader och metall överallt. Trots det, vackert.

Vi åt middag på en restaurang med mat från Okinawa i söder, vilket jag aldrig ätit förut. Uppenbarligen är Okinawa influerat av både Kina och USA på ett sätt som resten av Japan inte är, och Okinawa-bor är liksom sin alldeles egen sort av japaner både om man frågar dem (vilket jag och Lisa gjorde då vi snubblade in på en norsk bar där bartendern visade sig vara från Okinawa) och andra japaner. Så vi fick en sorts taco-ris-sallad som var god men inte kändes särskilt japansk, men också bubbel-sjögräs som inte skulle kunnat vara annat än just från Japan. Intressant, och gott.

Nästa morgon var det dags att säga hejdå till Melanie. Det gjorde vi i en storm av hinna-med-planet-stress, näsdukar och tårar. Till och med stoiske och annars så japanskt återhållsamme Akio var tvungen att smyga in på herrarnas för att fälla tårar utan att tappa ansiktet helt.

Därefter tog jag och Lisa oss ned till ankomsthallen och övertalade biluthyrningen där att ge oss en käck liten Toyota trots att vi i början inte kunde säga när vi skulle återlämna den eller vart. Efter att vi skjutit från höften och snabbt gett uppenbarligen acceptabla svar hade vi snart ett alldeles eget silvergrått vrålåk och kunde kasta loss. Av bar det mot norr.

Home again

En dryg vecka hemifrån är över och jag är tillbaka i Kyoto. Vår bilresa har varit fantastisk, även om det ibland har varit riktigt kallt i bilen på nätterna. Lisa har klarat vänstertrafiken över all förväntan och jag och GPS:en började i slutet nästan komma överens. Vi körde hela resan enbart efter GPS-navigering och turistfoldrar av typen som man kan få tag i på centralstationer. Väldigt spontant och mycket, mycket trevligt sätt att resa på.

När vi återlämnade bilen stod mätaren på 2330 km. Från torsdag till tisdag. Det är ändå ganska många kilometer. Men sen tog vi ju oss också ända upp till Sapporo.


Vissa av vyerna vi såg på vägen var sådär vackra att det liksom gör ont i en. Exempelvis norra Aomori (vilket betyder gröna/blåa skogar) med sitt skogiga bergslandskap som breder ut sig så långt ögat kan nå åt alla håll förutom just motorvägen man kör på. Eller utsikten över ofattbart blått, solglittrande vatten från den allra nordligaste punkten på japans huvudö. Eller den ner i en vulkanisk krater med smaragdgrönt (antagligen hyfsat hälsovådligt) vatten omgivet av kala bergsväggar. Står man där blir det liksom inte alls svårt att förstå hur alla århundraden av japanska poeter fått inspiration till sina impromptu haikus. Det är så man blir mjuk i hela kroppen på något sätt. Så jag och Lisa ooh-ade och aaah-ade och knäppte hundratals foton (leve digitalkameran!).

Nu har vi lämnat allt det bakom oss för denna gång och är tillbaka bland japaner som är vana att se västerlänningar igen. På många sätt är det skönt att vara hemma - dusch så man slipper sluska runt som vi gjorde ibland kommer högt på listan - men vi kom redan på motorvägen halvvägs hem på oss själva med att börja planera lite löst för nästa Japan-roadtrip, söderut. Vandringslusten är stark och betvingande! Uppenbarligen. :)

Men jag går händelserna i förväg. Blott en dryg vecka var vi borta och ändå lyckades vi se en mängd av platser och köra mängder av bra, mindre bra och helt fel vägar. Oavsett var vi hamnade har vi dock inte ångrat det, så det har varit extremt lyckat. Och vi har haft tur med det allra mesta. Allt förutom vädret den första dagen och sen den allra sista dagen då våra planer skakades om lite och vi med nöd och näppe hann med nattbussen hem från Tokyo Station.

Vi hade nämligen bestämt oss för att klämma in vår allra sista sevärdhet för att sedan i dödsföraktande hastigheter rasa ned mot Tokyo och lämna tillbaka hyrbilen i tid. Vi ville se detta, consequences be damned, liksom. Sevärdheten, som var den vulkaniska kratern, ligger högt uppe bland bergen och är tillgänglig endast efter 26 km slingriga bergsvägar med 5-10% lutning. Om vi hade lyckats göra ett hit-and-run-besök - det vill säga upp, imponeras, fota och sedan lubba tillbaka till bilen - så hade vi hunnit.

Men.

Väl uppe vid parkeringen vid kratern - och detta efter att ha överlevt en VECKAS körning på fel sida om vägen, branta backar, mer och ibland mindre lagliga u-turns och ruskigt snäva kurvor kombinerat med höga hastigheter, märk väl - då, ja, då kör en japan in i oss. I ca 5 km/h, låt mig tillägga innan exempelvis mamma får panik, så det blev inte ens tillstymmelse till personskador, men lacken skrapades lite.


Men det var verkligen ingen fara. Jag stod mest och tuggade på tumnaglarna och såg oroad ut medan Lisa närmade sig japanen och försiktigt sa ungefär: "Ja, du, vad gör vi nu då?" Han verkade nöjd med att vi inte gestikulerade och skrek på honom för att han backat in i oss, och vi kände att vi typ inte hade kunnat bli påkörda av en bättre japan. Han tog hand om allt, han ringde försäkringsbolag och vår biluthyrningsfirma för att förklara att vi skulle bli sena, och sen ringde han dit polisen också så vi alla lugnt och fint kunde göra en olycksanmälan. Trots att vi befann oss mitt ute i ingenstans på toppen av ett berg var två poliser (som var oerhört lättade när det framgick att vi kunde japanska) framme inom en halvtimma. Sug på den du, svenska polisväsendet! Och allt gick finfint. Tror vi. Vi får svar om en cirka en vecka hur försäkringsbolagen ställer sig i skuldfrågan, men alla verkade överens om att vi inte var buset.

Vi hann ned till Tokyo två timmar efter plan, lämnade efter några få om och men (bland annat fick Lisa skissera olyckans händelseförlopp på en bit papper) tillbaka bilen. Tyvärr var vi tvungna att punga ut runt 1500 vi-håller-pengarna-gisslan-tills-vi-är-utom-tvivel-säkra-på-att-ni-inte-orsakade-olyckan-kronor och blev därför riktigt short med cash. Jag hade efter t-banefärd in till centralstation ca 30 kr på mig. Men med kontokort i högsta hugg tänkte vi att det måste ju bara gå vägen.

Vi nådde stationen vid 2250. Sista tåget hade redan gått. Nattbuss, tänkte vi och skyndade dit. 2300 hittar vi luckan och skylten som säger: Nattbuss Kyoto, 2310.
Stress.
När mannen i luckan förstod att jag vill ta ut pengar för att snabbt kunna betala min biljett kallade han på en vakt, och med vakten springandes vid min sida hela vägen blev jag guidad till närmsta uttagningsautomat. Väl där visar det sig att jag med mitt japanska kontokort inte kan ta ut pengar efter 9 på kvällen.
Mer stress.

Han springer tillbaka med mig och står sedan flåsandes vid sidan av och försöjer heja på vårt biljettköp. Vi testar mitt visa-kort. Går inte att använda. Vi vänder på vartenda fack och varje vrå i plånböckerna. Ingenting. Som en sista så-länge-det-finns-liv-finns-det-hopp-åtgärd försöker vi med vad vi vet är Lisas tomma visa-kort. Men, hör och häpna. Köpet går igenom. Fyra personer - jag, Lisa, löparen och mannen i luckan - höjer armarna i luften och jublar. 2307 springer vi på nattbussen. Och sover som små utmattade grisar hela vägen till Kyoto.

Som jag och Lisa resonerade senare: att få se kratern var värt allt bök. Oavsett consequences. Helt fantastisk utsikt var det. Och vi kom ju hem som vi tänkt oss. Det var bara att det var en aning mindre lugnt än vi hade tänkt oss. Men vi hade ju i alla fall tur med vädret.


(Vidare rapportering om resan, exempelvis vad som hände mellan det att vi hyrde bilen och det att vi skrapade lacken på den, kommer inom de närmsta dagarna!)

Kings of the Road

Det har hänt mycket de senaste dagarna. Jag har sett Yokohama med Lisa och Melanie, jag har hälsat på stipendiefonden och faktiskt inte nästintill kreverat av nervositet, jag och Lisa har satt Melanie på planet hem och gråtit varsin lite oväntat stor skvätt. (Kommer några bilder på Yokohama när internet inte bråkar med mig utan faktiskt går med på att publicera ordentligt antal bilder.)

Och! Vi har gett oss av på vår upptäcktsfärd mot norra Japan. Ecce vår fina japanska hyrbil!


Det har varit intressant då vi knappt har några planer alls (utöver att vi vill norrut) och därmed mer eller mindre åker dit näsan och vinden för oss. Vi kör så länge vi orkar, vi sover i bilen, vi äter på intressanta lokala restauranger och stannar precis var och när vi vill. Eller, ja, när vår vältaliga och artiga kvinnliga GPS menar att det för vår hälsas skull är dags att ta en paus.


Vi kör på småvägar längs med kusten och det är fantastiskt vackert. Till och med när det är lite mulet och tråkigt väder (som igår) är utsikten otrolig. Och det luktar hav. Lisa, uppvuxen vid havet som hon är, trivs som fisken i vattnet. Det här fotot har förresten tagits av en amerikan som vi stötte på när vi stannade för att fika igår. Och han var verkligen sinnebilden av en Ugly American utomlands. Han pratade högt och enbart på Brooklyn-amerikanska, han var skeptisk till allt som hette traditionellt japanskt, han hade jobbat inom amerikanska försvaret och transporterat weapons of mass destruction och han kallade Michael Moore för kommunist. Jag och Lisa log i mjugg och jag kände att alla mina fördomar om amerikaner utomlands besannades. Vilket var nästan lite skönt på ett överlägset, vi-européer-är-finare-än-ni sätt.
Sov gjorde vi som sagt i bilen, på medtagna kuddar. (Notera IKEA-överdragen!)

Vi parkerade på ett raststatte-liknande ställe utanför Minamisouma och tillbringade natten i Roadtrippers' Heaven, ungefär. Allt gratis, skinande rent och med dusch tillgängligt. Vi var helt nöjda och hoppas på repris i kväll.

I morse satte vi sedan av mot Sendai, den största staden i nordöstra Japan.

TBC för ska ut och turista.

By the way

Jag har kommit underfund med problemet med foton som inte går att klicka på och förstora. Det är blogspot som är klåpare, men jag kan nog arbeta runt problemet. Så, från och med nu kan fotona bli större genom klickande på dem igen.

/by the way

Det är visst någon som är tillbaka

Så då var man tillbaka i Japan efter en månads avkoppling i Sverige. Eller, ja, vad som hade planerats att vara en månads avkoppling med istället blev lägenhetsstudsande, fantastiska middagar, för lite sömn och mängder med förkylning. Inte för att jag klagar, jag hade det ungefär hur bra som helst faktiskt. Fick träffa alla de som jag ägnat mycket tid till att sakna i våras, så det känns bra. Men jag har också tillbringat min första vecka i Japan men ungefär 50-50 indelning på sömn och vaket tillstånd.

Det har gått snabbt att komma tillbaka in i vardagen här. Känns lite konstigt att ha en plats tvärs över planeten där jag hittar till närmaste snabbköp, vet vart man får tag på bästa kaffet, har en cykel, en lägenhet, vänner. Overkligt nästan. Men det betyder också att jag är tillbaka till business as usual, ungefär.

Vi hade det sista farvälet i fredags. Det är Melanie, den sista av våra nära vänner från våren, som ska åka hem. Så det blev middag ute vid floden och sedan karaoke (för vad vore en avskedskväll utan karaoke?) när det började regna på oss. 

Som tur är får vi träffa Melanie igen innan hon drar. Jag och Lisa åker till Yokohama med nattbuss i natt där vi träffar henne och hennes japanska pojkvän som bor där. Vi ska umgås med henne, ta vår sista Starbucks, gråta lite tillsammans och vinka av henne innan hon sätter sig på flyget hem till Tyskland. 

Jag ska också hälsa på min stipendiefond för att försöka visa vad jag gjort under det senaste halvåret och förklara vad jag använt pengarna till och så. Tänkte ta med mig något från Sverige för att blända dem med souvenirer och göra dem positivt inställda till mig. 

Och sen. Sen bär det av. Jag och Lisa ska hyra en bil på torsdag (den minsta och billigaste de har) och så ger vi oss av norrut. Inga planer gjorda, egentligen, vi vet bara att det är mot de japanska vidderna norrut vi ska. Så vi åker så långt vi kan tills pengarna tar slut eller tills det är dags att återvända för att ta emot Lisas gäst och barndomsvän, Malin, som kommer för att förgylla Lisas dagar.

Förresten, vi provade på Zen-meditation på ett litet tempel i närheten för några dagar sedan. Det var väldigt skumt på många sätt, men det var också skönt att bara sitta still i en timme och koncentrera sig på sig själv. Försöka att inte tänka (vilket är ungefär omöjligt, men intressant). Efteråt bjöds vi på te och kaka och fick sitta och prata med munken som ledde det hela och de andra deltagarna. Då jag och Lisa var nya ansikten fick vi presentera oss själva, som alltid när man träffas i grupp. Och munken ställde följdfrågor, till vår förskräckelse. Han luskade i våra studier, och jag satt till slut och konverserade på japanska om brottsstatistik och medias roll i att skrämma upp allmänheten till att höja straffsatser. Efter en månad med NOLL japanska var det mer än läskigt. Men det gick oväntat bra.

Så är åter invand med Japan (typ), men lämnade liksom en del av mig i Sverige igen. Så känns som om något saknas då och då. Samtidigt saknade jag något av Japan medan jag var i Sverige. Antagligen kommer alla platser jag lever på ett längre tag att ha något som jag sen kommer sakna. Får försöka vända på det och sakna på ett positivt sätt, liksom nostalgiskt istället för borttynande längtan. 

Ska jobba på det.

Men ska i första hand njuta av resten av mitt sommarlov innan det är dags att sätta sig i skolbänken igen. Och av värmen (31 grader och sol idag) innan den försvinner.