Pre-Roadtrip: Yokohama dag -1

Yokohama

(fotot är av Yokohamas skyline by night. Melanies japanska pojkvän Akio jobbar i en av dessa skyskrapor. Vuxen- och game-of-life-poäng så det smäller om det.)

Vi åkte till Yokohama med nattbussen måndag kväll för att tillbringa de sista dagarna Melanie hade kvar i Japan tillsammans med henne och hennes pojkvän, Akio. Nattbussen var för övrigt helt värdelös. Trots att vi hade med oss våra fina kuddar (förberedda som vi var för vår stundande roadtrip) kunde varken jag eller Lisa sova mer än någon timme. Så det var två väldigt pigga och glada svenskor som mötte upp Melanie tisdag morgon.

Medan Lisa träffade japanska släktingar (deras dotter är gift med en man vars farfars kusin möjligen är hennes farfars moster eller svägerska – mycket nära släktskap, som synes) visade Melanie mig några av Yokohamas sevärdheter. Till exempel finns i Yokohama ett av världens största China Town med allt vad det innebär av kinesiska tempel, mängder av kinesiska restauranger, kinesisk maffia, kinesiska souvenirer och, förstås, kineser.


Sedan möttes vi upp alla fyra och tog oss ned till hamnen i Yokohama för att lukta lite på havet och få håret omrufsat av havsvindar friska.

Det lilla svarta rufset och benen bakom mig och Melanie tillhör Akio.

Hav, hav, hav jag blev i Yokohama ett mycket stort fan av hav. Och alla färger som finns vid hav. Jag stod och fotade så mycket att Lisa och Melanie till slut började himla med ögonen och gick i förväg när jag plockade fram kameran och vände mig mot vattnet. Vackert, vackert, vackert. Och detta är ändå en hamn, med skrymmande byggnader och metall överallt. Trots det, vackert.

Vi åt middag på en restaurang med mat från Okinawa i söder, vilket jag aldrig ätit förut. Uppenbarligen är Okinawa influerat av både Kina och USA på ett sätt som resten av Japan inte är, och Okinawa-bor är liksom sin alldeles egen sort av japaner både om man frågar dem (vilket jag och Lisa gjorde då vi snubblade in på en norsk bar där bartendern visade sig vara från Okinawa) och andra japaner. Så vi fick en sorts taco-ris-sallad som var god men inte kändes särskilt japansk, men också bubbel-sjögräs som inte skulle kunnat vara annat än just från Japan. Intressant, och gott.

Nästa morgon var det dags att säga hejdå till Melanie. Det gjorde vi i en storm av hinna-med-planet-stress, näsdukar och tårar. Till och med stoiske och annars så japanskt återhållsamme Akio var tvungen att smyga in på herrarnas för att fälla tårar utan att tappa ansiktet helt.

Därefter tog jag och Lisa oss ned till ankomsthallen och övertalade biluthyrningen där att ge oss en käck liten Toyota trots att vi i början inte kunde säga när vi skulle återlämna den eller vart. Efter att vi skjutit från höften och snabbt gett uppenbarligen acceptabla svar hade vi snart ett alldeles eget silvergrått vrålåk och kunde kasta loss. Av bar det mot norr.