Apropå aftershocks!

De som träffade mig första veckan jag var hemma kanske minns att jag mådde rätt konstigt.

Well, tydligen har jag inte varit ensam. Det verkar som att jag, liksom många andra, har haft en släng av "earthquake sickness".

(Denna upptäckt av att det finns ett namn för hur jag känt mig är ungefär som när jag och Lisa upptäckte 五月病 i Kyoto. Betryggande, på något sätt.)

...aftershocks. Fast på riktigt.

Körsbärsblommen virvlar i skolskenet utanför mitt fönster och himlen är sådär magiskt blå som den kan bli på de allra finaste av svenska sommardagar. En försiktig bris smyger in bakom mina gardiner och får dem att bölja. Det är försommar i Tokyo. Snart kommer sakuran att ha blommat bort, sen kommer regnperioden och efter det den riktiga sommarhettan som lägger sig som en tung blöt filt över landet och man bara svettas och svettas och svettas. Än så länge är det dock försommar. Och nästan sådär zen-fridfullt - om jag ignorerar ljuden från skyskrapsbygget precis utanför mitt öppna fönster. Att jag envist och hårdnackat insisterade på att återvända? Känns så rätt.

I Tokyo är det mesta tillbaka till en något nedbantad form av business as usual. Arbetet på ambassaden är igång nästan som vanligt (krishanteringsrummet packades slutgiltigt ihop idag) men vi, som så många andra, jobbar i halvdunkel för att spara el. I samma syfte är Tokyo Tower (vars topp numera står lite på sniskan, zomg!) inte längre upplyst om kvällarna, vissa butiker och restauranger stänger tidigare och det har inte varit någon light-up av körsbärsträd under hanami i år. Tunnelbanan går, men även den med nedsatt kapacitet för att spara på den ström som finns.

Butikshyllorna dignar åter av livsmedel, med undantag av vissa mejeriprodukter, typ yoghurt och mjölk, som bunkrats efter att viss mjölk från Fukushimaområdet visat sig innehålla förhöjda halter jod-131. Och en del fly-jins (som den stora andel gaijins som lämnade Japan fyndigt nog kallas) har börjat återvända, men långt ifrån alla och antalet turister är rekordlågt. Många evenemang, konserter och konferenser har ställts in under mars och april, men planering för nya börjar komma igång för sommaren och hösten.

Normalisering pågår men det är långt kvar innan läget är stabiliserat, månader innan alla försvunna är hittade och år, ja, decennier, innan all bråte är bortröjd, innan städer är återuppbyggda, innan Fukushimaprefekturen sanerats. Förutsatt att inget ytterligare inträffar. Och tummarna hålls ju för det.

Om jag på något sätt kan bidra till normalisering, om så bara genom den lilla fis-i-rymden-konsumtion som jag står för, så är jag nöjd.

Vive le Japon!

...aftershocks.

Igår eftermiddag avstannade allt arbete på ambassaden för en massiv beredskapsövning. Hela eftermiddagen tillbringades i en låtsasvärld där Tokyo drabbats av en jordbävning. Den där jordbävningen som alla förväntar sig ska inträffa inom en hyfsat snar framtid och som får alla att bäva (häh). "The Big One". Ett skalv som mätte 8.2 på richterskalan. Totalt kaos. All trafik stilla. Döda och skadade överallt. Vi fick se videor på jordskalv och lyssna på inspelade, äkta, sos-samtal för att riktigt hamna i the mood.

Hur hantera? Följa beredskapsplan!

Call center upprättades för att kunna ta emot samtal från oroliga anhöriga och från drabbade svenskar i Tokyo, förbandslådor och andra förnödenheter (som säckar med ris, torrtoaletter, ficklampor, filtar) lokaliserades. Satellittelefoner och generatorer plockades fram när ett kraftigt efterskalv slog ut telefon och elektricitet. (Btw och fyi: den stora jordbävningen i Tokyo 1923 hade 57 (!) efterskalv.)

Det var faktiskt rätt obehagligt. Jag svettades ordentligt i omgångar, trots att det inte var verkligt.

Men nu vet jag vad man ska göra och vad som kan hända. Yoshi! Det är bra! Då kan jag inbilla mig att jag skulle kunna ha någon form av kontroll, att jag är pyttelite förberedd.

Men.

Nu vet jag vad man ska göra och vad som kan hända.

D:

Och det är ju lite jobbigt. För det innebär att strutskostymen fått slitas av. Jag har istället varit så illa tvungen att konfrontera faktumet att det faktiskt kan ske. Hmph.

Så skyddshjälmen är framplockad och ligger nu, nöjd, under min säng, nära till hands.

Lämnade jag trygga Sverige frivilligt? Var det så? Vive le Japon, eller va?

Ömsa skinn?

Sedan jag upptäckte bastun på källarplanet (där det också, fyi, finns en jidouhanbaiki) har jag bastat ofta. Jag sätter mig i den tysta hettan och funderar. Kliar förstrött på armar och ben när svetten så börjar tränga fram. Funderar på mig, på praktiken, på dem omkring mig, på dem jag älskar och saknar, på det jag läst i nyheterna under dagen, på det jag hört och lärt mig, fått omvärdera. Funderar medan gammal grå hud samlas under naglarna.

Vad är det för nya färdigheter jag har plockat på mig? Nya tankar jag utsatts för? Vad har jag egentligen lärt mig efter en månads praktik i Tokyo?

Tja... Jag kommer ju inte fram till särskilt mycket.

Jag kan i och för sig numera navigera utefter min position i förhållande till Tokyo Tower (och knyter väl där an till den fina traditionen av att orientera sig med hjälp av det starkast lysande i skyn). Och börjar inse behovet av att kunna navigera på liknande sätt bland människor. Men det är väl egentligen allt.

Jag ertappade häromveckan mig själv med att tänka, "om man skulle ta och bli journalist då?" (Foreign Correspondents' Press Club i Tokyo var inspirerande). Sedan dess har jag rätt ofta suttit där i bastuhettan efter arbetsdagens slut, kliat, och vägt för- respektive nackdelar med journalistik versus utlandstjänst versus studier ad infinitum. Versus helt annat vägval. Det är väl som alltid när man kastas in i nya miljöer; man skakas om ända ned i fundamenten (särskilt som denna nya miljö är jordbävningsbenägen) och omvärderar allt möjligt.

Apropå jordbävningar: jag upplevde min första i förra veckan. Den var stor nog för att jag skulle börja fundera på var exakt i lägenheten jag hade stuvat undan skyddshjälmen och ifall det kanske var en bra idé att öppna lägenhetsdörren (för att förhindra att den kilas fast om byggnaden liksom blir skev av skaken). Men sen var det ju över. Oron försvann redan medan golvlampan fortfarande stod och svajade. Trygghetskänslan var blixtsnabbt tillbaka. Skyddshjälmen letades aldrig fram. Strutsbeteende, måhända, att bara försöka hantera tanken på jordbävningar när en väl inträffar, men jag kan ju inte gå runt och ängslas jämt heller. Och strutsar klarar sig väl rätt bra ändå. Eller?

Jag är, trots en hel del ofrånkomligt mingel, inte alldeles bekväm med kallprat. Men det tar sig. Fast jag märker också att det här med att jag tvingar mig själv att prata i obekväma situationer har som bieffekt att jag även pratar mer i bekväma situationer - och med färre spärrar på vad jag säger! Jag babblar liksom! Och daskar mig mentalt i pannan över vad jag säger ibland. Ny spännande utveckling måste jag säga.

Man brukar ju säga att ju äldre man blir och ju mer erfarenheter man samlar på sig, desto mer skinn på näsan får man. Men än så länge känns det mest tvärtom, faktiskt. Det skinn jag hittills haft dras av mig, nöts liksom bort i min nya vardag, och det som är kvar klias bort i bastun. Fast det som skymtar fram därunder verkar inte babyrosa och känsligt, iofs, utan, ja, kanske lite blekt och nytt, men mest jag. Så det kanske egentligen innebär ungefär samma sak. Så jag kanske kan klia vidare.

Jag har snart varit här i tre veckor. Det känns på något sätt både som att jag har varit här i månader och som att jag kom först igår. Jag tror att det är arbetsmiljön som förvirrar mig. I och med att det ofta pratas svenska eller engelska på jobbet kan jag under stora delar av dagen glömma att det är Japan jag är i. Det är mer som att jag är på någon internationell men ospecificerad, kvasi-svensk plats. Och där har jag väl som språkstuderande universitetsstudent alltid varit?

Men sen går jag ut genom ambassadens huvudentré och där mitt emot reser sig en kolossalt höga blanka fasader. Fortsätter jag fram in i den lilla parken skymtar rosa plommonblom bland grenarna och kamelior lyser på sina buskar. I mataffären hittar jag tofu och strösselfisk, ingen palsternacka eller Kalles men enorma rättikor, yakisoba och dyra frukter. Och den delen av min vardag är ju ny. Det går inte alltid ihop. Huvudet förstår väl som oftast, men kroppen och känslorna upplever viss förvirring.

Annars lunkar jag fram i en ganska trevlig vardag.

Jag har införskaffat en yogamatta - som får hela min lägenhet att lukta polyeten men med vars hjälp jag blir pigg och glad på mornarna (kaffeautomaten kan måhända ha ett kort, smalt litet finger med i spelet). Jag har minglat på Japan International Press Club och fått följa med på häktesbesök (varifrån jag kom tillbaka ett vid framtida uppsatsskrivande förmodligen användbart visitkort rikare). Jag är på god väg att skaffa mig en svensk stödfamilj här i huset som har ost i sin kyl och starkt bryggkaffe i skafferiet och jag har på riktigt upptäckt bastun och badet i källaren!

Det ryktas dessutom om att det internet som jag beställde i förra veckan ska levereras imorgon - alla tummar hålls hårt - så då blir vardagen ännu ett snäpp trevligare.

Men det är ju det - det är verkligen vardag. Ännu mer vardag än det var under utbytesåret. För det är jobb, lunch, jobb, fika, jobb, middag, dega lite och pilla trött naveln eller ta en promenad och sen är det dags för sova inför ny dag. Det är intressant och lärorikt och nytt men dagarna rusar också förbi.

(Ändå känns det förstås lite Vive Le Japon!)

Working 9-5, eller, ja, 5.30

Så. En avslutad första arbetsvecka där jag faktiskt - hör och häpna - har fått göra saker på riktigt. Allra första dagen fick jag hjälpa till att översätta ett stycke om Beatrice Asks besök till engelska varefter detta mitt bidrag lades upp på den engelska versionen av ambassadens hemsida. Jag har fått sitta med på möten, har tillfrågats om min åsikt, och har fått följa med på ett EU-möte (eftersom Ungern precis tagit ordförandeskapet och jag ju kan ungerska - score!).

Jag har också fått författa en press release (som handledare sen korrekturläste innan den godkändes för utsändning, naturligtvis, men ändå) och jag har varit på mingel på 45:e våningen i en riktigt fancy-schmancy "lobby" däruppe, anordnat av en organisation kallad Young Diplomats in Tokyo.

Med andra ord har jag kastats rakt in i smeten och förväntas nu baka goda kakor av det hela under det närmaste halvåret. Och jag känner mig försiktigt optimistisk.

Utöver jobbet - som är en formlig skattkista av spännande aktiviteter och möten och människor - har jag bara hunnit med en gnutta av allt det spännande som staden Tokyo har att erbjuda. Jag har gått vilse i mina diplomat/office hoods och fått gå in till en polis-i-låda och fråga om vägen hem. (Jag lyckas fortfarande på något magiskt sätt ta olika uppgångar upp från t-banan och måste varje gång staka ut en ny hemväg. Men det innebär ju att jag åtminstone börjar få någorlunda koll på de allra närmaste kvarteren.)

Jag har varit i Ginza och överväldigats av alla människor, alla höga hus och alla astronomiskt prissatta varor i lyxbutiker. Fast jag har också hittat ett H&M med löjligt bra rea och köpt tre par kostymbyxor (för jeans är tyvärr no-no på jobbet), en kofta och en blus för under 400 kronor. Helt klart imponerande. För att inte säga awesome.

Fast det är först idag som jag verkligen fattat vart jag bor. Det är klart att jag förstod att det var centralt med tanke på att postadressen är Roppongi, men alltså. Jag bor på gångavstånd från Tokyo Tower, liksom från the National Diet, och Roppongi Crossing är typ ETT kvarter bort. Även till Ginza är det bara ett längre stenkast.

Detta är AWESOME.

Allt jag kan tänkas behöva finns i närheten: otaliga Starbucks (där man kan träffa trevliga, intressanta människor - exempelvis träffade jag idag en tjej som heter Maomao (jo, det är sant) och som jag definitivt fick potentiell vän-vibbar av), en uppsjö av convenience stores öppna dygnet runt, mataffärer med japanska livsmedel, dyrare mataffärer med västerländska livsmedel, gigantiska department stores på 8 våningar som har allt från billigt bling-bling till riskokare till begagnade böcker till handtvål till märkeskläder. Och så förstås affärerna där allt kostar 100-yen.

Nämnde jag AWESOME?

Framme!

Jag är framkommen i Tokyo.

Jag är framkommen i Tokyo! XD

Resan gick smidigt och bortsett från en timmes försening från Danmark (danskarna kan inte heller riktigt hantera snön) helt utan problem. Jag fick till och med rimlig mat på flyget. Och så mycket tomatjuice jag kunde önska mig.

Så är jag återigen omgiven av japaner. Denna gång dessutom kostymklädda, högklackade, välfriserade japaner. Men också en hel del västerlänningar, eftersom mina hoods numera ligger mitt bland ambassader och enormt höga kontorshus. Jag smälter inte helt in varken ålder- eller utstrålningsmässigt, men det ska väl gå bra ändå. Jag kan vara den där extra kryddan som egentligen inte riktigt passar men som gör all skillnad. Eller nåt.

Jag har blivit kringvisad på ambassaden och introducerad för några av dem som jag ska jobba med, jag har fått se det skrivbord som ska bli min arbetsplats ett halvår framöver och jag har flyttat in i min lilla lägenhet. Det är något spartanskt med kala väggar och få möbler, men det ska jag nog råda bot på så småningom. Åtminstone de kala väggarna. Och en riskokare ska införskaffas. Annars har jag i princip allt jag behöver, för under 3000 kronor i månaden. Mitt i Tokyo. Det vore oförskämt att klaga.

Förutom på en sak. Det finns inget internet på mitt rum!!

Detta komplicerar bland annat skajpande. Men! Jag har internet på kontoret, det finns gratis wireless på vissa Starbucks (dock ej på det allra närmaste som, om det hade haft internet, utan tvekan hade blivit mitt nya stammishak) och så finns det trådlöst som på något mystiskt sätt når ut till en stenbänk utanför ambassadens ena utgång.

Det är där jag nu sitter och huttrar lite. Det är inte outhärdligt kallt ute - kanske 8-10 plusgrader - men det vore trevligare med internet inomhus. För ingen uppkoppling i min lägenhet + ingen mobil ännu = jag är nästan totalt incommunicado.

Min handledare Kaj är fortfarande fantastisk och vi ska nog komma överens. Han och hans fru Toyoko bor på samma våning som jag - tredje - och de bjöd vänligt nog över mig på middag igår kväll. Spännande, minst sagt! Efter middagen kom en japansk professor i kriminologi upp till deras lägenhet på ett glas öl - w00t, liksom - och jag försökte kommunicera. Jag hade dock inte sovit ordentligt sedan natten innan flygresa så jag höll förstås tungan på alla sätt i munnen utom det rätta. Men lite kunde jag konversera, även utöver vad jag heter och vart jag kommer ifrån. Men vid halv tio började jag känna mig febrig av trötthet så jag tackade för mig, gick och la mig, och sov sen till halv ett idag. Heh.

Helgen har jag ledig (ska då försöka skriva klart den sista essän med deadline måndag) och sen börjar det på riktigt. Även det minst sagt spännande. Jag vet redan nu att jag ska vara med vid en presskonferens om fångars möjligheter efter frigivning som ska hållas av en svensk före detta fånge - right up my alley, någon? Annars är mitt jobb och mina faktiska arbetsuppgifter fortfarande lite av ett mysterium, men det måste ju visa sig.

Åh! Det gick precis förbi en medarbetare och han pekade ut två andra Starbucks i närheten som kan ha wireless, ska nog gå och undersöka! Och stoppa fingrarna i ett par vantar...

Men jag är alltså framkommen och lever och kommer så småningom med fler uppdateringar!