retroaktiv update nr 2 - De Svenska Pojkarna. Och Vi.

Lisa uttryckte det: "Två dagar i Maj hade jag och Linnea pojkar." Så sant så. Vi fick finfrämmande. Killarna vi sprang på i Tokyo lyckades ta sig upp till Kyoto innan de lämnade Japan och fick ta över min lägenhet medan jag flyttade in till Lisa för ett par dagar.


Och trevligt var det. Man underskattar lätt det här med att prata svenska. Det är ungefär bäst i världen. Man förstår varandra, har samma referensramar, skrattar åt samma skämt, kan umgås på ett skönt och avslappnat sätt. Det var välbehövt och hjälpte mig och Lisa ur vår lilla funk för ett tag åtminstone.

Vi visade dem det finaste av vad Kyoto har att erbjuda, bland annat Heian Jingu (ovan), och Kiyomizu-dera (ingången till templet, nedan. Notera även den lilla tiggande buddhistmunken bland alla paraplyer. Det är så de skaffar sig mat, tydligen. Hardcore.)



Vi drog också med pojkarna (pojkarna drog med oss. Är lite oklart hur det egentligen gick till och vems idé det var, men sjukt bra var den) på karaoke.

Både jag och Lisa var självfallet oväntat bra på karaoke. Våra röster var väna och en fröjd för örat. Speciellt efter ett par öl. Som tur var fungerar karaoke annorlunda i Japan, istället för att sjunga det inför en hel pub-eller-bar-publik så bokar man små rum, så det var bara de två svenska pojkarna som behövde lyssna på oss. Om de klagade, klagade de dock bara bakom våra ryggar, så jag tror fortfarande att vi var väldigt bra. Precis som de självklart var.

Vi stannade på karaokestället tills det stängde och vandrade sedan i armkrok hemåt, fnittrande som japanska skolflickor och sjungande på The Gambler av Kenny Rogers (vårt tema).

Och sen återvände vi nästa kväll.


Jag var mycket nöjd med karaoken, och överhuvudtaget över att få besök. Så nu är jag nog redo för andra som kan tänkas pallra sig hit (bland annat Sara och Chikara - som kommer nu på fredag, hurra!)