Det är visst någon som är tillbaka

Så då var man tillbaka i Japan efter en månads avkoppling i Sverige. Eller, ja, vad som hade planerats att vara en månads avkoppling med istället blev lägenhetsstudsande, fantastiska middagar, för lite sömn och mängder med förkylning. Inte för att jag klagar, jag hade det ungefär hur bra som helst faktiskt. Fick träffa alla de som jag ägnat mycket tid till att sakna i våras, så det känns bra. Men jag har också tillbringat min första vecka i Japan men ungefär 50-50 indelning på sömn och vaket tillstånd.

Det har gått snabbt att komma tillbaka in i vardagen här. Känns lite konstigt att ha en plats tvärs över planeten där jag hittar till närmaste snabbköp, vet vart man får tag på bästa kaffet, har en cykel, en lägenhet, vänner. Overkligt nästan. Men det betyder också att jag är tillbaka till business as usual, ungefär.

Vi hade det sista farvälet i fredags. Det är Melanie, den sista av våra nära vänner från våren, som ska åka hem. Så det blev middag ute vid floden och sedan karaoke (för vad vore en avskedskväll utan karaoke?) när det började regna på oss. 

Som tur är får vi träffa Melanie igen innan hon drar. Jag och Lisa åker till Yokohama med nattbuss i natt där vi träffar henne och hennes japanska pojkvän som bor där. Vi ska umgås med henne, ta vår sista Starbucks, gråta lite tillsammans och vinka av henne innan hon sätter sig på flyget hem till Tyskland. 

Jag ska också hälsa på min stipendiefond för att försöka visa vad jag gjort under det senaste halvåret och förklara vad jag använt pengarna till och så. Tänkte ta med mig något från Sverige för att blända dem med souvenirer och göra dem positivt inställda till mig. 

Och sen. Sen bär det av. Jag och Lisa ska hyra en bil på torsdag (den minsta och billigaste de har) och så ger vi oss av norrut. Inga planer gjorda, egentligen, vi vet bara att det är mot de japanska vidderna norrut vi ska. Så vi åker så långt vi kan tills pengarna tar slut eller tills det är dags att återvända för att ta emot Lisas gäst och barndomsvän, Malin, som kommer för att förgylla Lisas dagar.

Förresten, vi provade på Zen-meditation på ett litet tempel i närheten för några dagar sedan. Det var väldigt skumt på många sätt, men det var också skönt att bara sitta still i en timme och koncentrera sig på sig själv. Försöka att inte tänka (vilket är ungefär omöjligt, men intressant). Efteråt bjöds vi på te och kaka och fick sitta och prata med munken som ledde det hela och de andra deltagarna. Då jag och Lisa var nya ansikten fick vi presentera oss själva, som alltid när man träffas i grupp. Och munken ställde följdfrågor, till vår förskräckelse. Han luskade i våra studier, och jag satt till slut och konverserade på japanska om brottsstatistik och medias roll i att skrämma upp allmänheten till att höja straffsatser. Efter en månad med NOLL japanska var det mer än läskigt. Men det gick oväntat bra.

Så är åter invand med Japan (typ), men lämnade liksom en del av mig i Sverige igen. Så känns som om något saknas då och då. Samtidigt saknade jag något av Japan medan jag var i Sverige. Antagligen kommer alla platser jag lever på ett längre tag att ha något som jag sen kommer sakna. Får försöka vända på det och sakna på ett positivt sätt, liksom nostalgiskt istället för borttynande längtan. 

Ska jobba på det.

Men ska i första hand njuta av resten av mitt sommarlov innan det är dags att sätta sig i skolbänken igen. Och av värmen (31 grader och sol idag) innan den försvinner.