Wednesday, 17 September 2008

Home again

En dryg vecka hemifrån är över och jag är tillbaka i Kyoto. Vår bilresa har varit fantastisk, även om det ibland har varit riktigt kallt i bilen på nätterna. Lisa har klarat vänstertrafiken över all förväntan och jag och GPS:en började i slutet nästan komma överens. Vi körde hela resan enbart efter GPS-navigering och turistfoldrar av typen som man kan få tag i på centralstationer. Väldigt spontant och mycket, mycket trevligt sätt att resa på.

När vi återlämnade bilen stod mätaren på 2330 km. Från torsdag till tisdag. Det är ändå ganska många kilometer. Men sen tog vi ju oss också ända upp till Sapporo.


Vissa av vyerna vi såg på vägen var sådär vackra att det liksom gör ont i en. Exempelvis norra Aomori (vilket betyder gröna/blåa skogar) med sitt skogiga bergslandskap som breder ut sig så långt ögat kan nå åt alla håll förutom just motorvägen man kör på. Eller utsikten över ofattbart blått, solglittrande vatten från den allra nordligaste punkten på japans huvudö. Eller den ner i en vulkanisk krater med smaragdgrönt (antagligen hyfsat hälsovådligt) vatten omgivet av kala bergsväggar. Står man där blir det liksom inte alls svårt att förstå hur alla århundraden av japanska poeter fått inspiration till sina impromptu haikus. Det är så man blir mjuk i hela kroppen på något sätt. Så jag och Lisa ooh-ade och aaah-ade och knäppte hundratals foton (leve digitalkameran!).

Nu har vi lämnat allt det bakom oss för denna gång och är tillbaka bland japaner som är vana att se västerlänningar igen. På många sätt är det skönt att vara hemma - dusch så man slipper sluska runt som vi gjorde ibland kommer högt på listan - men vi kom redan på motorvägen halvvägs hem på oss själva med att börja planera lite löst för nästa Japan-roadtrip, söderut. Vandringslusten är stark och betvingande! Uppenbarligen. :)

Men jag går händelserna i förväg. Blott en dryg vecka var vi borta och ändå lyckades vi se en mängd av platser och köra mängder av bra, mindre bra och helt fel vägar. Oavsett var vi hamnade har vi dock inte ångrat det, så det har varit extremt lyckat. Och vi har haft tur med det allra mesta. Allt förutom vädret den första dagen och sen den allra sista dagen då våra planer skakades om lite och vi med nöd och näppe hann med nattbussen hem från Tokyo Station.

Vi hade nämligen bestämt oss för att klämma in vår allra sista sevärdhet för att sedan i dödsföraktande hastigheter rasa ned mot Tokyo och lämna tillbaka hyrbilen i tid. Vi ville se detta, consequences be damned, liksom. Sevärdheten, som var den vulkaniska kratern, ligger högt uppe bland bergen och är tillgänglig endast efter 26 km slingriga bergsvägar med 5-10% lutning. Om vi hade lyckats göra ett hit-and-run-besök - det vill säga upp, imponeras, fota och sedan lubba tillbaka till bilen - så hade vi hunnit.

Men.

Väl uppe vid parkeringen vid kratern - och detta efter att ha överlevt en VECKAS körning på fel sida om vägen, branta backar, mer och ibland mindre lagliga u-turns och ruskigt snäva kurvor kombinerat med höga hastigheter, märk väl - då, ja, kör en japan in i oss. I ca 5 km/h, låt mig tillägga innan exempelvis mamma får panik, så det blev inte ens tillstymmelse till personskador, men lacken skrapades lite.


Men det var verkligen ingen fara. Jag stod mest och tuggade på tumnaglarna och såg oroad ut medan Lisa närmade sig japanen och försiktigt sa ungefär: "Ja, du, vad gör vi nu då?" Han verkade nöjd med att vi inte gestikulerade och skrek på honom för att han backat in i oss, och vi kände att vi typ inte hade kunnat bli påkörda av en bättre japan. Han tog hand om allt, han ringde försäkringsbolag och vår biluthyrningsfirma för att förklara att vi skulle bli sena, och sen ringde han dit polisen också så vi alla lugnt och fint kunde göra en olycksanmälan. Trots att vi befann oss mitt ute i ingenstans på toppen av ett berg var två poliser (som var oerhört lättade när det framgick att vi kunde japanska) framme inom en halvtimma. Sug på den du, svenska polisväsendet! Och allt gick finfint. Tror vi. Vi får svar om en cirka en vecka hur försäkringsbolagen ställer sig i skuldfrågan, men alla verkade överens om att vi inte var buset.

Vi hann ned till Tokyo två timmar efter plan, lämnade efter några få om och men (bland annat fick Lisa skissera olyckans händelseförlopp på en bit papper) tillbaka bilen. Tyvärr var vi tvungna att punga ut runt 1500 vi-håller-pengarna-gisslan-tills-vi-är-utom-tvivel-säkra-på-att-ni-inte-orsakade-olyckan-kronor och blev därför riktigt short med cash. Jag hade efter t-banefärd in till centralstation ca 30 kr på mig. Men med kontokort i högsta hugg tänkte vi att det måste ju bara gå vägen.

Vi nådde stationen vid 2250. Sista tåget hade redan gått. Nattbuss, tänkte vi och skyndade dit. 2300 hittar vi luckan och skylten som säger: Nattbuss Kyoto, 2310.
Stress.
När mannen i luckan förstod att jag vill ta ut pengar för att snabbt kunna betala min biljett kallade han på en vakt, och med vakten springandes vid min sida hela vägen blev jag guidad till närmsta uttagningsautomat. Väl där visar det sig att jag med mitt japanska kontokort inte kan ta ut pengar efter 9 på kvällen.
Mer stress.

Han springer tillbaka med mig och står sedan flåsandes vid sidan av och försöjer heja på vårt biljettköp. Vi testar mitt visa-kort. Går inte att använda. Vi vänder på vartenda fack och varje vrå i plånböckerna. Ingenting. Som en sista så-länge-det-finns-liv-finns-det-hopp-åtgärd försöker vi med vad vi vet är Lisas tomma visa-kort. Men, hör och häpna. Köpet går igenom. Fyra personer - jag, Lisa, löparen och mannen i luckan - höjer armarna i luften och jublar. 2307 springer vi på nattbussen. Och sover som små utmattade grisar hela vägen till Kyoto.

Som jag och Lisa resonerade senare: att få se kratern var värt allt bök. Oavsett consequences. Helt fantastisk utsikt var det. Och vi kom ju hem som vi tänkt oss. Det var bara att det var en aning mindre lugnt än vi hade tänkt oss. Men vi hade ju i alla fall tur med vädret.


(Vidare rapportering om resan, exempelvis vad som hände mellan det att vi hyrde bilen och det att vi skrapade lacken på den, kommer inom de närmsta dagarna!)

3 comments:

Anonymous said...

:-)

Satt på kontoret och catch up-ade på min lillasysters spännande äventyr. De som sitter mittemot, som också har öppen dörr, rynkar säkert ögonbrynen när jag fnittrar som jag läser texten.

Tack så jättemycket för presenterna, och kortet! Betydde mycket. Talriken har fått en central plats på min prydnadshylla, men de andra två grejerna har jag inte ens lyckats identifiera tillräckligt mycket för att våga öppna förpackningarna.

Schlemm, Pen! /Snor

Anonymous said...

Världen är konstig, mammorna är konstiga... Jag drömde flera nätter och var jätteorolig, och om någon försökt säga något, upprepade jag bara frenetiskt,att hoppas att ni inte krockar för att jag har konstig känsla i magen, och med den byrakratin som lär finnas där... Så jag var verkligen lättad, när jag läste detta... Hoppas sover bra äntligen i natt. Jag skickade paketen, de blev två till slut. I brevet tjatar jag också om att ni ska inte krocka, du får bara hoppa över oväsentligheter. Så glad att ni lever!!! Puss och kram, och igen! Mamma

Anonymous said...

Of all the catsies!

Det var en fin krater må jag säga. Och fina poliser och vakter! Vi borde hyra in japanska polisväsendet och securitas-bolag hit också.

Men funny funny skrivet, och fett nice att du kommit tillrätta i Nippon igen. :)

(Och, eh, haha, roligt att hela familjen kommentar på typ samma dag - helt oberoende av varandra.)

Fick du förresten bilderna från David? Mina blev fan nice. Hur blev kattens?