Vi har lamnat Japan bakom oss (nagot som jag tror skulle vara mycket mer traumatiskt om jag verkligen skulle forsta att jag inte ska tillbaka strax). Det var i och for sig lite konstigt att sta och vinka av Japan fran farjan, men vi var ju pa vag bortat, inte bara hemat Sverige, och darfor kandes det som borjan pa ett aventyr istallet for som slutet pa nagot. Och sedan dess har det varit full rulle!

Vi kom fram till Korea (Busan) i fredags morse och akte da direkt till Gyeoung Ju som vi hort skulle vara Koreas motsvarighet till Japans Kyoto. Och det var det verkligen! Det var fullt av tempel och gamla gravhogar och det fanns massor av korsbarsblom. Sa jag och Lisa satte oss naturligtvis och hade en snabb Hanami, for old times' sake. Dar passade vi ocksa pa att ata upp den allra sista super-apelsinen som vi haft med oss fran Japan.

Japan och Korea ar valdigt lika pa manga satt, men pa ungefar lika manga ar de olika. Om japaner ar lite som svenskar ar koreaner som italienare eller spanjorer. De ar lite mer hogljudda, har kryddigare mat, klar sig lite annorlunda, och ar massor med mindre blyga och reserverade. De ar ocksa mycket mer fysiska an japaner (och svenskor, for den delen).
Medan japanska ungdomar har en forkarlek for hockeyfrilla har koreaner pottfrilla. Japanskor visar benen, koreanskor har tjocka strumpbyxor och leggings.

Men jag och Lisa sticker ut ungefar lika mycket har som vi gjorde i Japan. Och vi ar fortfarande en aning for langa och for stora for att helt kunna anvanda alla bekvamligheter.

Och det ar hoghus som galler i Korea ocksa. Efter Gyeoung Ju bar det av till Seoul och vi slogs verkligen av alla hoghus.

Det ar nastan lite sa att Tokyo kan ga och slanga sig i vaggen, faktiskt. I Tokyo ar det typ kontor som ar galet hoga--i Seoul ar det ALLT. Och det finns hela slatter med exakt likadana, numrerade bauta-bostadshoghus. Dessa hoghus ser dessutom lite ut som om de skulle kunna resa sig upp vid eventuell Nordkoreansk invasion och transform-a till supervapen eller helikoptrar och forsvara Sydkorea. Det ar helt surrellt. Jag har inget bra foto an, men sa fort jag har det sa kommer det upp pa bloggen.

Men, jag och Lisa lever och har det bra. Och Hasse (var koreanske van) ar fantastisk! Liksom hans fruktansvart valkomnande familj. Det ar <3>

Men nu haller min tid pa internet-kafeet att rinna ut, sa det far vara slut har.
Kam sami da!