Djevutschka i vastra Mongoliet och pa vag mot Moskva

Bilbro och motorvag, Mongolia-style. Vi var tvungna att kliva ur bilen och vandra over bron for att inte lagga mer vikt an nodvandigt pa den. Bara sjalva akandet, som var enormt guppigt och ryckigt och svangigt, var en upplevelse.

Landskapet i Mongoliet ar episkt och det var ofta man satt med nasan klistrad mot rutan och bara stirrade. Dessutom finns det kameler.

(fick tyvarr inte chans att rida pa nagon kamel, for nar vi kom till den lilla oken dar det var meningen att vi skulle rida over sanddynerna, da hade det snoat mangder och sag ut sahar

sa fick gora snoanglar och ha snobollskrig istallet. Men jag fick rida mongolisk hast tillrackligt lange for att ha lite skavsar nasta dag och klattra ned i en vulkan, sa jag ar anda ratt nojd.)

Traditionell mongolisk ger.

Gers ar varma och fina och helt bekvama, aven utan elektricitet och vatten, och vi overlevde aven--och vande oss vid!--de intressanta toaletterna (aven om jag stallde mig skeptisk till ninja-balanserandet som kravdes i borjan)Vi tog oss ocksa till den gamla huvudstaden Kharakhorum och hamnade mitt i en begynnande sandstorm. Jag hade sand OVERALLT efter det, vilket var sadar, men det var ocksa ungefar hur tufft som helst.

Efter Mongoliet drog vi ivag mot Ryssland och Irkutsk. Vi har nu dumpat Aussien och Kiwin (de skulle direkt till Moskva) och jag och Lisa ar tillbaka till var invanda tvasamhet.

Vi akte ut till Baikalsjon, som ar fantastiskt vacker och fortfarande frusen dar den ar som allra djupast, och at blinis och borstsj och tittade pa tanter invirade i ryska sjalar som ropade djevutschka, djevutschka efter oss.

Vi har stannat tva natter i Irkutsk och har fatt var forsta smak av Ryssland. Och jag maste saga att jag hade forvantat mig varre! Jag hade hort att ryssar ar otrevliga och oformogna att le och att de bara blanger pa en om man rakar vara lite dalig pa ryska (dvs om man saknar tummar nar det kommer till ryska och gar runt och sager ungefar "nyet ruski", min mest anvanda fras hittills). Men! Det ar inte sant ju. Folk ler massor och ar trevliga, och, ja, okej, de ar inte japanskt service-minded, men det funkar anda.

Och Irkutsk ar massor med vackert.

Och roligt. :)

Men ikvall bar det av mot Moskva! Det blir den langsta tagresan, fyra natter tar det innan vi ar framme. Jag kan knappt barga mig!

Sain uu fran Ulaanbaatar!

Lordag morgon tog vi taget fran Beijing och satte av mot Mongoliet och Ulaanbaatar. Tagresan pa 30 timmar var faktiskt det basta hittills pa resan! Var hytt var helt trevlig, och vi behovde bara dela den med en snall mongolisk tjej som vi passade pa att pumpa pa information om allt vi skulle kunna tankas behova veta om Ulaanbaatar och mongoliska folket och lite om spraket. (Hon gav mig ocksa tuff kinesisk medicin for att forsoka hjalpa mig bli av med aidscancern som bestamt sig att ta over min hals och jobbade hart pa att hindra mig fran att ata och dricka. Men nu ar halsont i princip borta, sa hon var definitivt ftw)

Passkontrollerna var mycket intressanta. Vid den forsta, pa Kina-sidan, blev vi inlurade i tagstationen och inlasta dar i tre timmar medan tagfolket holl i vara pass och biljetter och korde ivag med taget (med vara bagage i). Vi kande oss valdigt lugna. Forstas.
Vid den andra, i Mongoliet, ilade det in strikt mongolisk milis i dominatrix-stilettklackar och fisknatsstrumpbyxor och total avsaknad av leende och korsforhorde mongoliskan i var hytt och kravde att vi oppnade upp och visade vara bagage. Aterigen var vi mycket lugna. Forstas.
Men sen loste sig det hela och vi kunde sova lugnt, efter att vi fatt australiensaren (Josh) och nya zeelandaren (Dean) i hytten bredvid att lagga ifran sig kiwi-vodkan och sussa lite.

Morgonen efter anlande vi till Ulaanbaatar och bestamde oss snabbt att bilda rese-ganget The Sheaves (fraga inte.. men jag heter numera Half Moon) med Josh och Dean, och med mig som utnamnd gangledare gav vi oss av for att hitta ett trevligt hostel. Det blev UB Guesthouse, billigt och bra och centralt i stan = Linnea nojd.

Forsta dagen i Ulaanbaatar tillbringade vi med att vandra runt och utforska omgivningarna, och hamnade uppe i kullarna runt stan (med en enorm Djinghis Khan inristad i det) med en flaska vin, ost och kex och tankte se solen sanka sig over staden. Men efter fem minuter hade vi var forsta run-in med den mongoliska polisen som menade att dricka alkohol pa offentlig plats, det ar typ daligt, sa vi blev ivagjagade. Hooray. Det var kul sa lange det varade dock. :)

Idag har vi vandrat runt igen (och jag har atit Djinghis Khan Warrior Battle Platter) och planerat var stora resa ut i den mongoliska vildmarken. Sex dagar ska vi vara ivag. Vi reser ut till ungefar mitten av ingenstans och ser bara natur och hastar och kameler (och varandra), och tillbringar natterna i traditionellt mongoliska gers hos nomadfamiljer utan el eller toalett eller dusch. Vi har blivit lovade att fa rida bade pa hastar och kameler, och fantastiska naturvandringar. Jag tror att det kommer bli hur bra som helst, sa aterigen ska kameran laddas ordentligt. Jag aterkommer med med bloggning nar jag ar tillbaka nagonstans med internet!

Fotospam - Kina och Mongoliet

Transmongoliska taget, pa vag mot Mongoliet

Hur man kontaktar mig

Forresten! Vi var inte riktigt vanner med det koreanska mobilnatet, men det kinesiska ar mycket snallare sa vi har telefon nu. Var resemobil (som bara far ringas till om det skulle vara nagot riktigt riktigt akut, for vi betalar MASSOR for att ta emot samtal.) har nummer +46730568781

你好!

Vi ar framkomna i Kina och Beijing och har lyckats hitta allt fran veggo-mat till Lisa, billigt boende precis vid Himmelska Fridens Torg (vi blev ditforda av en ratt shady tant som skrek at oss pa kinesiska medan hon ledde oss in i mindre och mindre grander, sa ett tag var vi nastan sakra pa att vi skulle bli ranmordade och tittade pa varandra med stora mer och mer blankande ogon, men det slutade valdigt bra, ju!), vagen till Mao Zedongs mumie, Starbucks, och--bast av allt och allra mest spannande--biljetterna till taget mellan Beijing och Ulan Bator! 0745 lordag morgon satter vi oss pa taget och paborjar var fard langs med Transmongoliska jarnvagen. OMGWTFPOLARBEAR!!11ONE!, ungefar.

Vi hade ju tankt titta forbi Shanghai och Xi'an, men de naiva planerna har vi helt frangatt och vi stannar istallet 3-4 dagar i Beijing med omnejd och njuter av de tuffa sevardheterna och det vackra sommarvadret har. Sedan ar det Mongoliet for hela slanten som galler.

Skillnad mellan Korea och Kina undrar nagon kanske? (Eller sa kanske inte, men jag tanker beratta anda!) Forutom att kineserna ar annu lite mer hogljudda och buffliga an koreanerna ar det vi har markt av mest skillnaden i hur folk glor. Det har liksom gatt fran japanernas blyga och rodnande blickar i smyg till koreanernas full-i-skratt-tittande till kinesernas totalt oblyga habba-habba-stirrande. Precis nar man tror att man vant sig vid att alltid sta ut som en ommande tumme... men, nej, kanns fortfarande ungefar lika konstigt.

Annars ar vi positivt overraskade av Kina, faktiskt. Folk (de allra flesta i alla fall) ar trevligare, det ar mycket renare och typ (det har kommer lata daligt men) mer civiliserat an vi tankt oss (och faktiskt, det har skett en forandring sedan jag var har sist). Dessutom ar det sa modernt! (OS-pimp, nagon?) Skrapor med sjukt tuff design blandat med traditionellt kinesiska byggnader piffat up med lite neon och, forstas, har och dar ofattbart enorma myndighetsbyggnader. Sen sa ar det security checks precis overallt, vilket gor det lite trottsamt att ta sig in i tunnelbanan och tagstationer eller typ Himmelska Fridens Torg. Det ranner ocksa runt horder av militarer vart man an vander sig.

Och, alla overraskningars moder: vi ar helt tagna av de kinesiska mannen! De ar liksom lite storre an bade koreaner och japaner, klar sig i langt mindre bling, har djupare roster, och, ja, som sagt, stirrar, men! De forvrider huvudet pa bade mig och Lisa med jamna mellanrum. Vart var alla dessa hunkar nar jag var har sist? Jag undrar, jag.

Vi har hunnit shoppa lite och forsoker lara oss att pruta ordentligt (for annars blir vi massor med blasta). Vi var jattestolta da vi lyckades fa ned priset pa en vagg-scroll fran 365 yuan till 32 yuan och gick runt och skrockade belatet at var finurlighet, men sa gick vi runt ett horn och en tjej skriker ut ett utgangspris (vilket, som regel, ALLTID kan prutas ned) pa scrolls fran 30 yuan. *facepalms* Men vi gor standiga framsteg!

Imorgon bar det ivag pa en dagstur ut till kinesiska muren, sa nu ska jag ivag for kameran ska laddas och vaskan ska fyllas med tuffa frukter och kinesiska sesambrod. Good pie!

Vi har lamnat Japan bakom oss (nagot som jag tror skulle vara mycket mer traumatiskt om jag verkligen skulle forsta att jag inte ska tillbaka strax). Det var i och for sig lite konstigt att sta och vinka av Japan fran farjan, men vi var ju pa vag bortat, inte bara hemat Sverige, och darfor kandes det som borjan pa ett aventyr istallet for som slutet pa nagot. Och sedan dess har det varit full rulle!

Vi kom fram till Korea (Busan) i fredags morse och akte da direkt till Gyeoung Ju som vi hort skulle vara Koreas motsvarighet till Japans Kyoto. Och det var det verkligen! Det var fullt av tempel och gamla gravhogar och det fanns massor av korsbarsblom. Sa jag och Lisa satte oss naturligtvis och hade en snabb Hanami, for old times' sake. Dar passade vi ocksa pa att ata upp den allra sista super-apelsinen som vi haft med oss fran Japan.

Japan och Korea ar valdigt lika pa manga satt, men pa ungefar lika manga ar de olika. Om japaner ar lite som svenskar ar koreaner som italienare eller spanjorer. De ar lite mer hogljudda, har kryddigare mat, klar sig lite annorlunda, och ar massor med mindre blyga och reserverade. De ar ocksa mycket mer fysiska an japaner (och svenskor, for den delen).
Medan japanska ungdomar har en forkarlek for hockeyfrilla har koreaner pottfrilla. Japanskor visar benen, koreanskor har tjocka strumpbyxor och leggings.

Men jag och Lisa sticker ut ungefar lika mycket har som vi gjorde i Japan. Och vi ar fortfarande en aning for langa och for stora for att helt kunna anvanda alla bekvamligheter.

Och det ar hoghus som galler i Korea ocksa. Efter Gyeoung Ju bar det av till Seoul och vi slogs verkligen av alla hoghus.

Det ar nastan lite sa att Tokyo kan ga och slanga sig i vaggen, faktiskt. I Tokyo ar det typ kontor som ar galet hoga--i Seoul ar det ALLT. Och det finns hela slatter med exakt likadana, numrerade bauta-bostadshoghus. Dessa hoghus ser dessutom lite ut som om de skulle kunna resa sig upp vid eventuell Nordkoreansk invasion och transform-a till supervapen eller helikoptrar och forsvara Sydkorea. Det ar helt surrellt. Jag har inget bra foto an, men sa fort jag har det sa kommer det upp pa bloggen.

Men, jag och Lisa lever och har det bra. Och Hasse (var koreanske van) ar fantastisk! Liksom hans fruktansvart valkomnande familj. Det ar <3>

Men nu haller min tid pa internet-kafeet att rinna ut, sa det far vara slut har.
Kam sami da!

Sista bloggen från Japan?

Imorgon skiljs jag och min dator åt (världens bästa Josefin flyger med sig den hem till Sverige, bless her soul!) och jag blir hädanefter elektroniskt isolerad. På måndag eller tisdag ryker även mobilen, vilket innebär att jag blir i princip onåbar ett tag. 

oO

Hur i hela världen ska jag klara mig?

Nåväl, när Lisa väl kommer (och hon kommer tillbaka! Hon är här i Kyoto nästan två dagar innan vi tar färjan till Korea. Så vi kan ha ordentligt baibai-bash och allting) och vi får igång vår resemobil ska jag försöka nå ut med det telefonnumret till så många som möjligt så att de som behöver det kan messa mig ibland. Och det lär finnas internet lite här och var längs med vår färd.

Vår färd. Smaka på den. Gör en sån där svepande rörelse med handen. Det behövs nästan. Färd. Resa. Till. Västerlandet.

På torsdag bär det alltså av. Ett år--en era--är över. Jag lämnar Japan. Far hemåt. Sen så kommer det ju förstås att ta ungefär en månad för mig att ta mig hem, men fortfarande. Inget mer Japan. Mars månad har varit så underlig och så full av både tråkiga och tuffa saker att det inte alls har registrerat egentligen att det är dags att bege sig. Men igår fick jag (efter mycket om och men, dagliga resor fram och tillbaka till Osaka i en VECKAS TID, och en hel del död, olycka och sånt där klipulver som finns i nypon önskat på den ryska byråkratin) mitt ryska visum, och plötsligt kändes det som om det inte fanns någon återvändo. Som Fantomen och Christine sjunger: THIS is the point of no retu-u-u-u-u-u-rn! 

(Riktigt bra låt, btw. Och ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns den. Precis lagom dramatisk och ödesmättad och känslomässig, och bara perfekt för mitt sinnelag just nu.)

Så. För den som är intresserad. Lite sådär halv-planerad Resplan:

Färja till Korea (där vi stannar en knapp eller en dryg vecka, beroende lite på hur länge Hasse står ut med att vi snyltar på honom i Seoul)

Färja vidare till Shanghai

Upp mot terrakottaarmén, Beijing och kinesiska muren

TÅGET (w00t! *gör Sheldon-min när han pratar om att åka tåg*)

Tvärs över Kina ned mot Mongoliet

Hästar (önsketänkande, kanske, men vore det inte kul?) mot Ulaanbaatar

Genom isande kyla mot Irkutsk

Transsibiriska mot Moskva och St Petersburg

Tåg/buss/lifta med vodkafryntliga ryssar i bil (hah! Jag skojar bara, mamma, jag lovar. Mina tummar stannar varma och säkra i tumvantarna.) mot Finland

Silja Line Helsinki-Stockholm (jag har inte precis presenterat denna idé för Lisa än, men. Hah! Vore det inte det perfekta avslutet? Eh? Eh, Lisa?)

Jag vill kasta en massa kärlek och kramar på er som läst min oftast rätt poänglösa och lite pinsamt sporadiskt uppdaterade blogg under detta äventyrliga år i Japan. Får se om jag inte kanske lyckas att blogga under Resan också. Annars syns vi hemma i Stockholm rätt snart ju!

Vårvindar friska!

Sakura has been sighted! Whee!

Och, The Big Bang Theory? Min nya kärlek.

Achy Breaky Heart för Lisa har åkt hem

Time is running out

Har flyttat ut ur min lägenhet i Shugakuin och in hos Tua. 

Det känns både :D och D:

Jag har en fantastisk halv-schizofren emoticon på mobilen som beskriver känslan perfekt, men då jag inte kan överföra den till datorn får ni helt enkelt föreställa er. Men att plötsligt inte ha en nyckel till stället jag bott på ett år var definitivt D: Ingen tvetydighet där. Fast utflyttning innebär ett steg närmre transmongoliska, och ett steg närmre hem till alla jag saknar. Vilket är :D, förstås.

MEN (cue Beethovens nionde), jag har också bara tre veckor kvar i Japan. D:

Jag ska försöka att inte stressa sönder de sista veckorna här. Huvudet har liksom varit fullt av hovslag och trumpeter och en skallande röst som i tid och otid dånar: "TRE VECKOR, DU HAR BARA TRE VECKOR." Men som Lisa påpekade: hade jag varit på semester i Japan så hade tre veckor varit rätt lång tid. It's all about perspective, man. 

Så nu delar jag alltså en lägenhet med två flickor, och förutom att jag har upptäckt att Lisa är en bed-hogger som stjäl kuddar (jag blänger på henne), så är det total tumme upp! Jag älskar flicklägenheter. Det doftar alltid lite svagt av vanilj och schampo och rosa saker. <3

Och vi flyttade ju in först igår, så vi har inte gått varandra på nerverna än heller. Får se hur det blir i slutet av den tredje veckan. Men jag är försiktigt positiv. Kan man sitta en förmiddag med varsin laptop i knät och dela det trådlösa nätverket och le upp mot varandra lite då och då, liksom, då kommer det nog lösa sig. Häh. Lika barn leka bäst.

Wind of change

Är tillbaka från Tokyo sedan några dagar och har sedan dess lyckats åka till Osaka för att ansöka om kinesiskt visum, knåpa ihop sentimentala avskedskivor, ordna med utflyttningsdatum från lägenheten i Shugakuin (27e februari) och skeppa den första lådan med prylar hem mot Sverige. Mamma, jag hoppas det är okej att jag skrev er adress på paketet. :)

Drygt 18 kilo tung blev lådan, och välfylld var den. Med sommarkläder (kommer nämligen inte behövas på hemresan, hur optimistisk Lisa än är vad gäller vädret. Dude, liksom. Det är -20 grader i Ulaanbaatar och -23 i Irkutsk. I'm not holding my breath för sommarväder vad du än säger om inlandsklimat), böcker (oy vey, alla böcker), mina älskade Starbucksmuggar, och annat smått och gott som jag lyckades klämma in. 

Jag har också från den 27e februari ny adress, hos vår fantastiska samoanska vän Tua som förbarmar sig över två slantvändande svenskor: 

c/o Siatua Lautua

Paruse Takano 2F 201

Nishisugianomiya-cho 60-2

Kyoto-shi, Sakyo-ku, Ichijoji 606-8112

Japan

Nästa torsdag blir det utflyttnings-öppet-hus för att försöka övertala våra kvarblivande vänner att hjälpa oss bli av med överflödiga prylar--vi har exempelvis en fåtölj, pall, massa tallrikar och bestick, och annat som vi hamstrat på oss under ett år och omöjligen kan släpa med oss hem till Sverige, hur gärna vi än kanske skulle vilja. Det är också ett gyllene tillfälle för oss att få hjälp att tömma spritskåpet på dess brokiga innehåll. Inget ont som inte för något gott med sig.

Som vissa har märkt, men ännu inte alla eftersom jag fortfarande är lite seg, så har jag börjat axla mina sociala internet-åtaganden igen. Jag har gått ifrån min mycket vuxna beteende-cirkel där jag öppnade mailprogrammet, ryste till och sprang långt därifrån, till närmsta Starbucks och sedan satt och ångestade fram en ny kraftansträngning och försökte mig på mailprogrammet igen, för att, återigen, hamna på Starbucks. Jag har med nästintill ridderlig tapperhet motstått frestelsen att gömma datorn under sängen. Jag har istället bunkrat upp med mandariner och coca cola och tagit tjuren vid hornen. Är nästan ifatt alla mail, jag har facebookat (även om jag inte lyckats helt än), och jag har skajpat. Go the powers of me!

Och, tro det eller ej, jag har även lyckats klippa mig. Äntligen. Det är ungefär hur skönt som helst, faktiskt. Och frisören var, för att citera Maggie Malene, "in a dimension beyond reality". Alla frisörer borde vara japaner. Jag har aldrig varit med om sådan noggrannhet och sådant pedanteri. Jag fick mitt hår schamponerat TVÅ gånger. En gång före klippning och en gång efter. För en gång räcker inte. Jag gick på moln när jag gick därifrån. Och håret. Är rätt kort. Men YAY. 

Så, med Petters bevingade ord: "Saker och ting börjar röra sig."

No rest for the wicked

Aight, så jag har tillbringat min tid sedan onsdagens sista tenta (Engelsk modernhistoria, så jag fick en plötslig allmänbildningsboost där i tisdags kväll) i sällskap av Lisa, Gilmore Girls, mina böcker, the Swedish Crew (nytt gäng svenskar som vi har snärjt), och rödvin. Jag har lyckats städa, diska, tvätta, yoga, och ta långa, efterlängtade bad. Jag har svurit över hur långt mitt hår har blivit, men jag har inte lyckats klippa mig än. Jag har också ibland öppnat mail-programmet, ryggat tillbaka vid åsynen av alla miljarder mail som behöver svaras på, och sedan raskt klickat på x-knappen, och återgått till Stars Hollow istället. Heh.

Jag har också tillbringat rätt mycket tid med att ströva. Längs med floden. Med cykeln till och från Starbucks. För det har varit fantastiskt väder här. 10-12 grader och helt klart vårvibbar.
Vårt lägenhetskomplex i vårsol, till exempel!


Eller kvällssol vid Kamogawa-floden. Inte så pjåkigt.

Och nu ska jag och Lisa iväg till Tokyo inom några timmar. Måste förbi och säga hej till min stipendiefond en sista gång innan jag åker och ska då också passa på att hälsa på lite svenskar och andra småa och goda som befinner sig i området. Så, jag förblir incommunicado ett tag till. Men jag har det ändå rätt bra, nu när tentorna är förbi. Jag och Lisa förundrades lite över att vi inte har behövt sätta en fot på biblioteket på flera dagar nu. Åh, vilken lyx, liksom.

I will survive! 多分...

Okej, helvetesveckan är officiellt över.

Jag har precis mailat in min 11-sidors uppsats, vilket var det sista som akut behövdes göra. Det innebär sammanlagt tre prov och fyra uppsatser (bland dem en 4000-teckens--ungefär 4 sidor--uppsats om decisionismen, på japanska. Det var inte så kul, om jag ska vara ärlig.) down! Nu är det bara ett prov och en inlämningsuppgift kvar, och jag har ända tills onsdag på mig för dessa, vilket är en väsentlig lättnad av arbetsbördan, och vilket innebär att jag äntligen får sova ordentligt igen. Whoot.
Dessutom börjar förkylningen lätta också. Och igår vårregnade det på oss. Så det liksom blir trevligare i alla håll och riktningar. Jag ser ljuset, Jonathan, jag ser ljuset! Typ.

På onsdag är detta över för väldigt lång tid framöver:

Sméagol is FREEEEEEEEEEEEEEE! (Ja, på onsdag, åtminstone)

...I wish I had a river, I could skate away on...

Jag ber om ursäkt för mitt MIA-status de senaste veckorna, men det är tentaperiod och jag pluggar så att huvudet håller på att spricka i sömmarna och hjärnan försöker veckla upp sig själv för att slippa mer information. Dessutom har jag lyckats dra på mig en EPISK förkylning - hej, ansiktsmask och nästintill radioaktivt starka japanska förkylningsmedel! - så det bultar och bankar och hostas och snörvlas och har sig. Men med kaffe i mängder som inte skådats utanför Stars Hollow och med ett dagligt genomsnitt på 11-12 timmar med näsan begravd i böcker på biblioteket (vilket tillsammans med förkylningen gör UNDER för min ansiktsfärg, let me tell you) ska det förhoppningsvis gå an. Sådär hyggligt an, i alla fall.

Så. Jag kommer befinna mig i detta studie-inducerade tillstånd av socialt vakuum, i ett slags bok-ide if you will, i ungefär en vecka till, sen ska jag ta tag i alla som mailade och grattade mig på födelsedagen (som var mängder med najs, förresten! Och tack för grattningar!), och jag ska bli frisk och städa lägenheten, diska, tvätta, klippa håret - allt sådant där som har fått läggas på hyllan ett tag nu.
Och sen är det ju dags att börja beställa visum! Kina, Mongoliet, Ryssland - de kräver alla inresetillstånd, tydligen, så det ska ordnas så att det bara är att sätta sig på tåget sen. Yay.

Nåja, klockan är typ 2350, så det är dags att lägga sig så att jag är redo imorgon bitti att vandra iväg mot biblioteket och påbörja min studiedag. Hoppas ni har det bättre än jag!

Syns på andra sidan!

Another year over, a new one just begun

Gott Nytt 2009! (lite sådär i efterhand)

2009. Jag kan inte riktigt fatta att det snart gått ett decennium sedan milleniumskiftet. Jag minns det som om det var igår, som klyschan går. Men nu är det 2009, ett helt nytt år med helt nya möjligheter. Vilket är upplyftande, men vilket också på sedvanligt vis självfallet ger mig lite ångest. Vad ska jag göra av det här året? Jag borde ju komma tillbaka från Japan med, typ, insikter om mig själv och med klara planer på min framtid. Det var vad jag hade tänkt mig i alla fall. Men det var ju naivt, va. 

Jag är nog mer förvirrad och har ännu mer oklart för mig vad jag ska bli när jag blir stor. Fortsätta som japanolog (blir nog en kandidat men inte så mycket mer i japanskan, så den kanske jag ändå har under kontroll)? Kriminologin? Rättspsykologin? Jag var ju inne på att kanske läsa psykologi och jobba med vittnen och förhör. Men det var ju innan jag åkte hit och blev snärjd av politiken. Så, statsvetenskap? Det är lite lockande. Fast. Än Afrika då? Och England? Waaah! Liksom.

Jag kan i och för sig ibland känna hur min hjärna och mitt hjärta samarbetar och under intensiva diskussioner och förhandlingar dem emellan försöker kristallisera ut en plan som gör dem båda nöjda. Så det stakas vägar, framtidsmässigt. Det är bara det att det finns så många möjliga avstickare att ta att det ibland känns som att jag inte kommer framåt. Men, vem vet, min väg kanske är lite krokig och böjd och tar omvägar genom snår och ris och sankmarker. 

Oh, well. Nyårsångest, i alla fall. Och snart är jag ju 23 också. 23 känns som ett stort steg från 22, som om jag borde ha klurat ut mer. Men tentor är på gång nu - har två uppsatser att lämna in i veckan - så de kommer sluka min uppmärksamhet så att jag kan skjuta på framtidsplanerandet ett tag till. Och 23 är ju ändå 5, om man vill se det på det sättet, så inte bråttom där heller. :)

Btw, GigglesnortSQUEEE!